Poängen med Skype III

NEW YORK Innan mamma ringde användes Skype till något annat fint: nämligen högläsning av en dikt av Carl Snoilsky. Nämligen den som handlar om fästefolket Per och Kersti och om hur deras mödosamt ihopsparade kapital för att gifta sig och sätta bo blev värdelöst, eftersom det blott bestod av nödmynt med lågt metallvärde.

1719 kom verkligheten ikapp de unga tu, som fick vänta sex år för att få varandra.

Här finns Snoilskys dikt. Utdrag:

Vid Värnamo på marknaden
Det var en aftonstund,
Där vandrade ett fästepar
Med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
Sin fagra lyckodröm,
Och bakom randig förklädssnibb
Flöt Kerstis tåreström.

Det är så sorgligt att tänka på hur ungefär samma historia säkert skulle kunna berättas om fattigt fästefolk runtom världen idag!

Uppdatering: På Värnamo kommuns hemsida läser jag att Per och Kersti faktiskt existerade på riktigt. Som tur är så var berättelsen inte lika sorglig i verkligheten som i dikten.
Snoilsky anger ju att de slet i hela sex år innan de sparade myntens värde blev intet, men i verkliga livet hade de inte ens fyllt 18 när de fick börja om på ny kula, efter blott ett års sparande. Och sedan tycks de ha levt lyckligt och länge! Puh.

/Gunilla