.JPG)
Nog är det märkligt att en arbetsplatsolycka i Sydamerika genererade så mycket uppmärksamhet världen över. Men när man läser denna text av Jens Liljestrand framstår allt som tämligen uppenbart:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bevakningen-av-gruvolyckan-i-chile-ar-ett-sanslost-mediejippo-1.1188803
Citat:
Debattinlägget har genererat hundratals kommentarer, en del håller med Jens Liljestrand och andra sågar hans text!”Bara som en påminnelse: arbetsmiljöförhållandena i tredje världen är ofta dåliga och livsfarliga. Som exempel kan nämnas att det bara i Kinas gruvor dödas – enligt officiella uppgifter – omkring 3 000 arbetare i olyckor varje år. Detta skapar sällan rubriker, eftersom vi tyvärr har vant oss vid att världen är en plats av slakt, svält, misär och katastrofer och därför mest ägnar ett förstrött intresse åt dödsoffren i Darfur, massvåldtäkterna i Kongo, de vidriga förhållanden som ännu råder på Haiti.
Här finns den skruvade logiken bakom den orimliga uppmärksamheten kring gruvan i Chile. Uppgivenheten och skammen för alla de stackars satar som är bortom vår hjälp är så tung att vi, när det väl finns några som faktiskt går att rädda, överkompenserar totalt. Vår tids behov av katharsis, av sagor med lyckliga slut, är så omättligt att det saknar all rimlighet.”
Godmorgon, världen hade för övrigt ett inslag i söndagens sändning om dramaturgin i Chile-bevakningen. (Själv har jag faktiskt inte följt det hela alls, men det beror inte på något särskilt.)
/Gunilla
P S Jag har faktiskt ingen anledning att klaga på ”redaktörernas bristande ointresse för Haiti” eller något sådant. I år har det varit relativt lätt att sälja in material. Många har varit mycket intresserade, och jag har redan sålt in grejer till nästa resa. Men här råder absolut ”vidriga förhållanden”, så mycket är klart...
Visst, uppmärksamheten kring de 33 belyser att det idag är svårt att få plats i media för problemdriven journalistik, för berättelser om det ekonomiskt eller socialt dysfunktionella, om dem som får betala priset för sådant vi tar för givet. En spännande solskenshistoria eller thriller vill däremot alla ha, och där var den chilenska gruvan naturligtvis optimal. Samtidigt var den så symboliskt stark - de återvände ju faktiskt, får man säga, från dödsrikets gräns - att den hade blivit förstasidesstoff även om den inträffat för tjugo år sedan. Det är lika starkt som flygkrschen i Anderna och dess efterspel i början av 70-talet.
ReplyDeleteÅtminstone BBC och CNN har dessutom varit tydliga med att historien också blottade de orimliga riskerna i Latinamerikas gruvdrift, och det verkar ju cokå president Piñero medge (hade Jacob Zuma varit lika tydlig om det varit i Sydafrika?) Tråkigt att det inte tränger igenom i de svenska tidningarna! Jag såg de kritiska timmarna när upphämtningen inleddes, plus de sista männen upp, på BBC och de gjorde en kanoninsats. Matt Frei måste ha gjort ett av sit livs jobb på plats när han referarade. lyfte fram olika aspekter av det som hände, oavbrutet engagerande men utan att ställa sig i vägen för det som tonade fram på bild. Om han skriver en bok om det vill jag läsa den.
En sak till: olyckan hade förmodligen större resonans i t ex USA där gruvolyckor och ras faktiskt inträffar då och då - det har varit flera ras med dölig utgång i östra USA bara de senaste tio åren - än i Sverige där ingen människa minns senaste gången ett antal gruvarbetare dog i en rasolycka, är det femtio år sen? och där varken redaktioner eller vanligt folk riktigt känner dramatiken i en sådan här händelse. Åtminstone i det tidiga skedet sågs Chilegruvan nog som en typisk "sånt händer bara långt borta"-händelse. Identiofikationen från vanligt folk är säkerligen starkare i länder som USA, England, Tyskland, Ryssland, Kina (?) eftersom man har upplevt liknande tragedier men oftast inte någon liknande räddning.
ReplyDelete