Missmod på Manhattan (eller: Humlan flyger fast den inte kan)

Regnet har öst ner över Harlem idag och allt blev så grått att jag rentav var tvungen att tända skrivbordslampan ett tag.

Inte minsta redaktör är intresserad av att beställa någon av mina fina reportageidéer från New Orleans och om Iraksoldater (och jag har mailat dussintals redaktioner runtom i Skandinavien de senaste dagarna, plus att det finns ovanligt fina bilder).

Dessutom går det uselt att hitta en överkomlig flygbiljett till Makedonien – tanken är att åka imorgon! bröllopsfirande börjar redan på torsdag! – och den person jag tänkte träffa i Genève på vägen från Skopje kommer att befinna sig inte i Schweiz utan i Trincomalee på Sri Lanka (ja, av alla ställen)...

...så allt är ganska eländigt. Kan det bli annat än ett gnälligt blogginlägg nu? Nej.

Gnället måste såklart handla om pengar. Det kanske intresserar åtminstone dem av er som jobbar i mediebranschen. Särskilt dem av er radioelever som kontaktat mig för att fråga om "hur det är att jobba som stringer med världen som arbetsfält". Ledsen, men med dagens sinnesstämning måste det bli en nedslående bild av detsamma.

För jag har insett att min firmas omsättning är nästintill identisk med den bruttolön som jag troligen skulle ha, om jag jobbade som reporter på en dagstidning i Stockholm.

Alltså: Det belopp som jag troligen skulle få som anställd – baserat på vad jag vet att sommarvikarier tjänar på tidningar som DN och SvD, troligen klart mindre än fast anställda – skulle bli dels lön till mig, dels inkomstskatt till statskassan.
Men nästan exakt samma belopp ska jag som företagare använda för:
– lön till mig
– skatter
och dessutom:
– sociala avgifter
– försäkringar
– litteratur, tidningar
– telefon och mobiltelefon, Internet
– vidareutbildning
– semesterersättning
– dator, bandspelare, kameror och andra manicker
– reparationer
etc etc etc etc

och fördyrade levnadsomkostnader i New York (betydligt högre hyra, sjukförsäkring etc)

samt
– kostnader för de flesta reportageresor (flygbiljetter, hotell, taxi, hyrbil, bensin, försäkringar, tolkar, fixers, presenter, måltider på resande fot) vilket jag som ni vet gör mångamångamånga om året, ofta till kostnadskrävande länder.

Kan någon förklara hur detta går ihop, och hur det kunnat göra det i de 11 år jag frilansat? Jag kan det faktiskt inte, annat än med att mycket av ovanstående är avdragsgillt (det vill säga, man betalar mindre skatt än som anställd). Men det räcker inte som förklaring. Skulle tro att min firmas omsättning borde vara åtminstone 60–70 procent högre för att det hela skulle kunna räknas som rimligt jämförbart. På något sätt är det som med humlan, som enligt aerodynamiska lagar egentligen inte borde kunna flyga, men ändå gör det.

Idag blev jag extra missmodig, sedan jag fick veta att min omsättning i faktiska tal är klart lägre än den var för en kollega som jobbade på motsvarande sätt (som USA-frilans för svenska tidningar) – för 15 år sedan! Detta skulle kunna bero på att jag är usel på att förhandla om arvoden, eller jobbar för lite – men dessvärre är nog en stor del av den sorgliga sanningen att frilansarvodena i många fall legat stilla eller gått ner sedan 80- och 90-talen (dessutom var dollarkursen förmånligare för svenskar då), samt att det fanns fler tidningar som köpte in material då.

Att jag och andra frilanskolleger fortsätter, de proletära villkoren till trots, beror naturligtvis på att den frihet som är förknippad med vår tillvaro är grovt beroendeframkallande. Och, faktiskt, på att vi tror oss bidra med något till journalistiken när vi sitter någon annanstans i världen än i ett redaktionshav i Stockholm.

/Gunilla

P S Ja, detta lät absolut eländigt i överkant! Men jag måste ju balansera mina mer euforiska frilanstillvaro-inlägg, som detta från häromdagen: "New Orleans revisited" och detta från i februari: "It’s A Hard Job, But Someone Has To Do It".
Och det kunde vara värre: jag kunde vara litteraturkritiker, till exempel. Eller poet. Då vill det verkligen till att man gifter sig rikt, eller kan leva på luft.