Persson talar visst sanning (ibland)

NEW YORK Apropå NMI:s rapport om hur megafån-journalister förmedlar felaktiga påståenden från Göran Persson, även när de själva vet att fakta är fel ... så vill jag gärna ge en motbild till statsministerns beteende.

För två år sedan, när det var FN-toppmöte här i New York, gjorde Persson tvärtom! Han presenterade en propagandabild på ett av de symposier där han framträdde, men sade Sanningen till oss journalister efteråt.

Det hela handlade om Brasiliens, Frankrikes, Spaniens och Chiles förslag om en global skatt på finansiella transaktioner, flygbiljetter och vapenhandel – alltså en modifierad form av den så kallade Tobin-skatten. Jag skrev då en snabb nyhetstext om detta förslag.

På symposiet talade en rad internationella statsmän om hur bra en sådan skatt vore, såsom presidenterna Lula och Chirac själva.
Persson stod också i talarstolen, tackade Lula för initiativet och uttalade sitt stöd för att minska fattigdomsklyftorna i världen (eller hur han nu lade orden, men han var liksom positiv i största allmänhet).

Fast på en pressträff med oss svenska journalister på Sveriges FN-mission sade han senare något om hur dumt det vore med en sådan skatt.
Syftet var förvisso gott, menade statsministern – men skatten vore alldeles omöjlig att genomföra i praktiken, ineffektiv och därför egentligen inte värd att lägga mödan på att diskutera (det vill säga de invändningar som jag också återgav i artikeln finns rent allmänt).

Detta var ingen stor del av pressträffen, för det fanns andra större frågor och ingen av reportrarna hade ens varit på det där symposiet.

Utom alltså jag (som gick dit mest för att jag är så fascinerad av Lula och vilken story han blivit i Brasilien; hela FN-skrapan kryllade av brasilianska TV-team och man hörde sexig portugisiska everywhere).

Så jag frågade Persson varför han inte kunde ha sagt det då också, inför de internationella åhörarna – alltså att han inte alls trodde på det förslag symposiet handlade om.

Oj, vad störd han blev! "Det sade jag väl! Sade jag inte det?" tror jag han svarade. Han verkade vara förvånad över att någon reporter alls hade hamnat på det där framträdandet. Och visst, det diplomatiska protokollet föreskriver väl att man som svensk statsminister hummar med och uttrycker allmänt stöd. Eller så var den eventuella kritiken så väl inlindad att bara diplomater hajade – i alla fall inte jag!

Förslaget fick dock internationellt momentum tills året därpå, och då skrev jag och en kollega lite om det här.


Om jag får säga det själv tycker jag att det här är en finfin porträttbild: Göran Persson som internationell statsman, på Jan Eliassons FN-kontor i fjol.
Jag är faktiskt lite förvånad över att Rosenbad inte hört av sig för att köpa den. Eller Anitra Steen!

/Gunilla