Radskriverska vs reporter från helvetet

NEW YORK Filminspelning i NoLIta, så mitt favoritkafé alla kategorier (utom den kategori som handlar om /wifi-/ställen att jobba länge på, då är det helt fel) Café Gitane var stängt. Vi gick till närbelägna Café Colonial istället, inte det sämsta.

Sedan dess, eller rättare sagt sedan klockan 14 (i mer än åtta timmar!) har jag suttit i den stiliga loungen på W i Midtown. Till en början hängde jag här med den enda kompis jag har som till fullo delar vissa av mina mer nördiga intressen – som bostadsjuridik och flygbonusprogram, samt som också samlar på obskyra länder (fast han har varit i många fler än jag; jag lär aldrig komma ikapp).

Jag älskar hotellounger – särskilt att det alltid går bra att hänga där, fastän man inte bor på hotellet i fråga. Åtminstone så länge man inte uppfattas som ett störande inslag.
Fast den här gången har jag varit här så länge (W= bra ställe att jobba på, upptäckte jag idag, och finfint wifi som märkligt nog för ett hotell av det här slaget är helt öppet) att jag bidragit till dagskassan medelst ett antal beställningar.
De flesta andra som hänger här ser otäckt framgångsrika ut, fast ändå inte så farligt för att vara i en tjusig Manhattan-miljö.

Jag har just övergått till att skriva texter i min favoritgenre – fakturor. Det är skönt med fakturor, för de signalerar dels att ett jobb är färdigt, dels att man ska få betalt. Två bra saker.

Men just nu tvingas jag skriva en faktura för artiklar som en viss redaktion fått för sig ska betalas "per tecken". Fullkomligt idiotiskt och gammaldags – bland annat för att antalet tecken i en text fluktuerar, från beställning till leverans till redigeringens olika omgångar till publicering. Särskilt när som i detta fall ett av mina bidrag bara var en del av ett större reportage (om klimatförändringar). Och ingen kommer ihåg riktigt vad som gällde i efterhand. Det mest enkla och logiska är att man får betalt per nedlagd tid, på ett ungefär sådär, eller ett fast pris eller nå't.

Det känns ungefär som om jag vore snickare och nu skulle fakturera kunden blott för antalet spikar jag använt.

Eller, jag skulle tycka det vore helt OK med "per tecken"-betalning (vilket är vad som ofta gäller för amerikanska frilansar; rätt ovanligt i Sverige), om den var hög eller åtminstone rimlig. Men det är den i detta fall inte, betalningen jag får täcker i bästa fall tiden det tar att upprätta den krångliga fakturan – men långtifrån den tid jag lade ner på a) research och b) fältarbete och c) att gestalta texterna samt d) att wheela och deala med redaktionen före och efter.

Fast reportagen blev fina i tidningen! Ni får själva gissa vilken. (Jag låter såväl publikation som redaktör vara anonyma tillsvidare. Men i framtiden kanske jag hänger ut snåla redaktörer här, så pass på därute.)

Mitt råd till alla frilansjournalister i vardande: Gift er rikt. Och gör som Johanne "reportern från helvetet" Hildebrandt: Ta bra betalt – även när det inte handlar om liv och död, utan bara om en jäkla massa jobb.

/Gunilla