Ingerö och Erixon ger en nidbild

NEW YORK Sorry, Johan Ingerö, Dick Erixon & Co. Jag gillar ju er, eller rättare sagt era bloggar – men inte att ni ger en nidbild av den svenska USA-rapporteringen.

Jag håller som sagt med om att vissa svenska korrespondenter och USA-rapportörer ibland låter som hejaklacksledare till The Dems.

Men även om jag inte tror att någon av mina kolleger direkt beklagade att demokraterna gick framåt igår, och även om bloggvärlden hittat en hel del anmärkningsvärda fel och förenklingar i deras rapporteringar, så känner jag inte heller igen mig i exempelvis Ingerös och Erixons m fl:s bilder.

Somliga slår knut på sig själva för att bortförklara demokraternas framsteg.

Som jag skrev i föregående postning (som detta är en fristående fortsättning på...) är det ju lite märkligt, eller snarare komiskt!, att självaste president Bush tolkar valresultatet som att väljarna vill se förändring i Irak-strategin och att det handlat om hans ledarskap, medan delar av den svenska bloggosfären fortsätter hävda att valet knappt alls handlade om Irak.

Nä, det gjorde det ju formellt inte, eftersom det är "the executive power", alltså presidenten, som enligt konstitutionen för USA:s utrikespolitik.

Så någon borde kanske tala om för Bush att han inte ska vara ledsen och att han tolkar tokigt och drar helt fel slutsatser?
Större delen av den amerikanska kommentatorskåren borde också få veta detta. Särskilt de som bara tjatar om att Irak var så himla viktigt – t ex Chuck Todd på National Journal (som amerikanska UD:s pressavdelning rekommenderat mig som en särskilt skarp kommentator). Han har mage att påstå att valet till 100 procent handlade om Irak! Charlie Cook på samma välrenommerade Beltway-magasin nöjer sig som tur är med att uppskatta Irakkrigets inflytande till 70 procent.
Och de amerikanska väljarna borde få veta att de tänkte fel när en majoritet av dem sade att Irakkriget var viktigt eller när de påstod att korruption/skandaler, (privat)ekonomin, terrorism och Irak var viktigast för hur de röstade – Johan Ingerö hade kunnat tala om för dem att det avgörande egentligen var "fiscal conservatives" och deras missnöje över republikaner med spenderbyxor.

Att svenska medier inte skrivit så mycket om Ned Lamonts bakslag i Connecticut stämmer. Men å andra sidan skrivs det desto mer om Hillary Clintons framgång hos väljarna med sin "hökiga" Irakpolitik (som ju är relativt lik Liebermans).
De korrespondenter jag känner har klagat på platsbrist i spalterna. Connecticut-valet har inte fått mer än notisutrymme, men det – säger de – har då heller inte andra fenomen med motsatta politiska förtecken fått.

Jag har inte gjort någon särskilt grundlig undersökning, men ändå surfat omkring litelite grann i jakt på artiklar som stämmer/inte stämmer med det Erixon, Ingerö och bloggare i deras efterföljd för fram.


Bloggpåstående I
"Dumma svenska journalister lurar i de svenska mediekonsumenterna att valresultatet innebar vänstervindar" (min omskrivning av andemeningen i ett antal bloggars inlägg)

Jag hittar tyvärr inga artiklar om sådana vänstervindar, däremot om att "krigets vindar vänt" eller liknande, eller om att demokraterna i allmänhet stärkts. Eller så talas det om demokraternas splittring och/eller brist på tydliga idéer för hur Irakkriget ska klaras ut och/eller konkreta inrikesfrågor och om hur samarbetet med Vita huset kan tänkas bli. Och så förstås en hel del personvinkling (berättelser om Clinton, Pelosi och andra enskilda kandidater).

Men här är några exempel på att flera svenska journalister har förklarat att demokraterna vann på grund av konservativa demokrater, alltså i mittenfältet, inte genom några slags vänstervindar – det vill säga just det som de Ingerö påstår att de misslyckats med att förklara.

Karin Henriksson skriver i SvD 8 nov: "...demokraterna ryckte framåt på att gå mot mitten".

Lennart Pehrson i DN 8 nov: "Inval av mer konservativa nya demokrater i kongressen pekar också mot att partiet kommer att agera i det politiska mittfältet och söka samförståndslösningar."

Britt-Marie Mattsson i GP 8 nov: "Det finns också en annan viktig trend när valvinsten skall analyseras. De nya demokraterna i kongressen återfinns i mitten eller till höger om mitten medan flera av dem som fanns med i den republikanska "revolutionen" – och som slog ut liberala demokrater 1994 – förlorade sina återval."

Sara Stenholm, Sveriges Radio 8 nov: "...även i de många guvernörsvalen runt om i USA har det svept en demokratisk våg." [alltså inte "vänstervåg" eller liknande]

Tommy Svensson, ledarskribent i Aftonbladet 9 nov: "Väljarna sa nej till den hårdföra höger som dominerat under Bushs tid som president. De har fått nog av krig, korruption och kristen fundamentalism. Det röstade för en ny inriktning, som var demokraternas vaga men uppenbart vinnande paroll.
Det betyder inte att det amerikanska folket plötsligt blivit vänstersinnat. USA är även efter valet ett konservativt och starkt religiöst präglat land. Men dessa värderingar betyder inte längre att man nödvändigtvis röstar på republikanerna.
Demokraterna har återtagit det politiska mittfältet. Samtidigt återfinns många av de nya kongressledamöterna på högerkanten, särskilt de som kommer från Södern. Många är socialt konservativa och det är därför de kunde bli valda."

Bloggpåstående II
"Dumma svenska medier lurar i de svenska mediekonsumenterna att valresultatet berodde på Irakfrågan (och sexskandaler)" (min omskrivning)

OK, det var inte bara Irak. Men Irak också. Det är ingen svensk medieidé eller projicering att Irak var en viktig faktor, även om alla skandaler och korruptionen varit större. Se gärna länkarna ovan!

Här nedan finns fler exempel på amerikanska artiklar om detta.

OBS! Jag har medvetet valt bort alla exempel från tidningar som Erixon och Ingerö ändå bara skulle avfärda som "vänstermedier", hur inflytelserika opinionsbildare de än är – typ New York Times och Washington Post. Bäst att förekomma förutsägbar kritik!

USA Today (USA:s största tidning) 8 nov: "GOP coalition fractured by opposition to war" Noteras kan att artikeln – trots att den är lång, och innehåller många förklaringar och flera intervjucitat – knappt alls berör de utgiftsökningar och andra förklaringar som Johan Ingerö skriver är mest typiska i amerikansk rapportering; Irakkriget berörs dock flera gånger.

Robert Novak i Chicago Sun Times (konservativ kolumnist i konservativ tidning) 9 nov: "Why Republicans lost".
"The party's barriers failed to prevent the election from being a referendum on Iraq, George W. Bush and the Republican-controlled Congress." [det där med "valet som "folkomröstning" är alltså inte bara demokratiskt propagandaord]

Bloomberg.com 8 nov: "Democrats Winn House, Move Closer to Control of Senate"
Citat i artikeln: "The overhanging cloud in this election is the war in Iraq,'' Bill Archer, a former Republican representative from Texas, said on Bloomberg Television. "It really has brought down many, many Republicans who would otherwise win.''

New York Post [en av New Yorks högljudda, populistiska "right wing"-kvällstidningar, även om de oväntat stödde Hillary Clinton på ledarplats i år]; konservative John Podhoretz skriver under rubriken "Lame Duck Bush Left Crippled by a Vote of No Confidence" om hur "this is it for Bush" och: "Last night, Democrats nationalized the election on the issue of Iraq in the broadest sense."

FOX News, 8 nov: "National Exit Poll: Midterms Come Down to Iraq, Bush"
Inledning:
The Congressional elections came down to the war in Iraq, the president who took the country there and an electorate looking for change.
Voters across the nation said they disapprove of the job President Bush is doing and many said their vote for Congress was to express opposition to him. A clear majority said they disapprove of the war in Iraq, and most said they do not believe it has improved the long-term security of the country." [Fox News talar inte alls om fiscal conservatives eller libertarian swing voters i denna artikel. Det är dessvärre alltid oklart vad "economy" egentligen syftar på i vallokalsundersökningarna – statlig överbudspolitik och budgetunderskott, eller privatekonomiska plånboksfrågor?]

Nu hoppas jag faktiskt nästan på att Dick Erixon ska slå fast att Bloomberg, New York Post och Fox News gått sta' och blivit vänstermedier, de också.

Men Ingerös tema om utgiftsbegränsningar, libertarianska vindar, kritik mot "big government" från höger etc förekommer såklart också. Inte oväntat hittade jag ett exempel i Wall Street Journal – av Dick Armey (Contract with America 1994): "End of the Revolution".
(Noam Scheiber skriver en intressant artikel i [högerdemokratiska?] magasinet The New Republic om varför de konservativas valnatts-argument om "big government" kan ifrågasättas på en rad punkter: "Why did the GOP lose the election? Right slight". För den som föredrar att läsa på svenska ger Mats Wiklund en likartad bild i förra veckans Fokus.)


Bloggpåstående III: "Demokraternas seger är inte särskilt stor"
"...demokratiska partiet [har] vunnit en historiskt liten seger över partiet som sitter i Vita huset. Inte alls den enorma mandatvinst som oppositionspartiet i mellanårsval ofta vinner." skriver Dick Erixon.

Men i samma bloggpost redovisar han en tabell över hur många mandat "Vita huset"-partiet förlorat med i efterkrigstidens "midterm elections". Och där framgår att demokraternas frammarsch med 29 representanthus-mandat slagits vid "bara" fem av femton val (1946, 1958, 1966, 1974, 1994). Vid fler val, nio stycken har nettoförlusten för "presidentpartiet" varit betydligt mindre (år 1950 lika).
De sex senatsmandaten (det lutar ju åt det, även om Virginia inte är klart än) är en större nettoförlust för "presidentpartiet" än i de flesta efterkrigsval. Fyra är "värre" (1946, 1958, 1986 och 1994; 1950 lika); tio val uppvisar mycket små skillnader upp eller ner.
Att segern är "historiskt liten" stämmer alltså inte, även om den ligger en bra bit från rekordåren (se tabellen). David Greenberg i Slate skriver intressant om "myten om sexårsklådan", och kommer fram till att väljarna led av "combat fatigue".

/Gunilla


P S Jag har förresten också intervjuat Sören Holmberg, apropå allt bloggande om honom. Detta eftersom vi råkade vara på samma plats samtidigt i Washington. Jag tänkte att det kunde vara intressant med en kontrastiv bild av det amerikanska valstrulet, som komplement till den amerikanske statsvetare jag intervjuat.
Jag vet såklart att Holmberg är en expert på främst svenska val. Men han har varit student eller gästforskare vid en rad amerikanska universitet, och "visiting scholar" vid ett stort antal amerikanska tankesmedjor (CV här). Tror ni att han kollade in amerikanska val eller några andra val då?
Bortsett från att detta knappast ger honom rätt att fela tycker jag nog att det är motiverat för svenska redaktioner att låta honom kommentera USA-valen.