Bush drog en annan slutsats än Ingerö

NEW YORK Ett av flera syften med denna blogg är att bedriva viss mediekritik. (Det främsta syftet är dock att min familj och mina vänner ska kunna följa mitt liv, som ersättning för låååånga reseberättelser jag skickade ut per mail tidigare. Det är därför vissa inlägg är så långa och pladdriga, annars skulle vissa läsare känna sig alldeles vilsna och andra undra vad som hänt med mig! En annan anledning till mina ibland sjukt långa inlägg är att jag behöver en genrekontrast till de ibland väldigt korthuggna texter jag skriver i tjänsten. Jag är fullt medveten om att korta texter blir mer lästa, och försöker skriva kort åtminstone ibland.)

Mediekritik, alltså, fine. Men jag undviker att kritisera mina kolleger, de svenska USA-korrespondenterna (även om det hänt nå'n gång att jag lömskt attackerat dem i smyg här). Detta av följande skäl:

• Jag är inte tillräckligt initierad för att slå särskilt många av dem på fingrarna.
• Jag kan inte kasta sten i glashus.
• Jag är nära vän med några av dem – och avstår helst från att kritisera även dem jag inte känner lika bra, och som i vissa fall aldrig ens hälsat på mig, eftersom det vore konstigt att vara en selektiv kritiker. (Med detta inte sagt att jag egentligen skulle vilja kritisera något av det mina vänner rapporterar! Tvärtom, jag tycker att mina vänner ofta är de duktigaste...)
• Det är inte min uppgift att kritisera USA-rapporteringen. (Inte för att jag har någon särskild uppgift överhuvudtaget här i livet, utom självpåtagna!)
• Jag skulle ibland kunna kritisera vissa kollegers inslag eller metoder, men andra gånger hellre vilja förklara varför det kanske blev som det blev och berätta lite om journalistikens produktionsförhållanden. Funkar kanske inte att göra både och..?!
• Inte tror jag heller att korrarna vill ha mig som försvarsadvokat, och de kan väl försvara sig själva. Så jag nöjer mig med att berätta om hur jag jobbar, och besvarar gärna kritik mot min rapportering om/när sådan dyker upp. (Fast det verkar som att korrarna granskas hårdare än vi frilansar – skicka dock gärna exempel på kritik mot mig, så att jag inte missar att bemöta något!)
• Kritik kan kanske tas för avundsjuka på deras centralt belägna lägenheter med arbetsgivarbekostade hyror, betydligt högre löner, utlandsersättningar, traktamenten, betalda resor och givna medieutrymmen. (Avundsjuk? Jag?)
• Kåranda? Visst... Man måste ju kunna visa sig på pressträffarna, korremiddagarna och minglen på konsulsresidensen utan att få giftpilar mot sig. (Hmmm...insåg just att dessa evenemang är mycket få numera, sedan konsul Wästberg och konsul Anneling försvunnit.)

Alltså: Bättre att överlåta USA-korrekritiken till de bloggare som kan och vill. Och det finns ju många. De tycks hålla på att få kollektiv blodstörtning just nu, av de brister de ser i all rapportering om demokraternas vinster.

Sedan jag började läsa bloggare som Dick Erixon och Roland P M (jag nämner endast dessa två eftersom de väl är något av ikoner i sammanhanget) måste jag säga att jag lär mig massor om amerikansk politik, får aha-upplevelser, blir uppmärksammad på viktiga detaljer – och blir varse om brister i egen och andras rapportering.
Det är inte alltid jag håller med om vare sig premisser eller slutsatser, tvärtom (Roland, vi får göra upp om detta på den där berömda lunchen nå'n gång). Men visst kan jag dela den övergripande slutsatsen att många (vissa, inte alla) svenska korrar ibland hemfaller åt att låta lite för mycket som en hejaklack åt demokraterna. Och det är jättebra att bloggarna håller efter såväl pinsamma slarv-, skriv- och stavfel (idag såg jag Rumsfeldt i en ingress...) som mer övergripande perspektivfrågor.

Johan Ingerö, som levererar initierade och synnerligen läsvärda analyser och bakgrundsbeskrivningar av både svensk och amerikansk politik och som blivit snudd på obligatoriskt daglig läsning för mig, har skrivit en artikel för NMI om vilken bild Sveriges mediekonsumenter fick av valen igår. Rubriken är talande: "Okunniga svenska medier ger bilden av vänsterseger i USA".

Och där står många intressanta saker, som att svenska korrar missat att förklara den viktiga väljargruppen libertarians, alltså de som kläms mellan demokrater som vill snoka i deras plånbok och republikaner som vill snoka i deras sovrum, och som – tillsammans med fiscal conservatives, som kan men inte måste vara libertarians – är kritiska mot att statens utgifter ökat på sistone.

Tja, inte vet jag om det stämmer att svenska medier missat att få med detta perspektiv i sin rapportering. Men NMI-artikeln innehåller inga belägg för att de bara talar om att demokraternas framgångar är vänstervindar.

Och helt klart är att Ingerö underskattar Irakfrågans betydelse för väljarnas ställningstaganden.
Det stämmer förvisso att "exit polls" placerade den en bit ner. Men om det inte vore så att valresultatet i stor utsträckning var en reaktion också mot Irakkriget – tror ni då att George Bush idag skulle ha sparkat Donald Rumsfeld??? (Och gissa förresten vad en stor anledning till de ökade statsutgifterna är...? Nix, det handlar inte bara om pork barrel-program, socialförsäkringskostnader och bomullsodlarsubventioner.) Nej, Bush har hajat något som Ingerö tycks underskatta.

Det övergripande var väl att väljarna ville ha förändring, på alla möjliga områden, även om just det ordet inte fanns som alternativ i någon exit poll.

Men jag fattar att Johan Ingerö skriver som han gör mest för att ge en motbild! Fair enough. Det är en av journalistikens, och bloggistikens, viktigaste uppgifter.

/Gunilla

P S Jag har ingenting emot att kritisera andra journalister än de som finns här i landet. Särskilt när de är anonyma, haha.
Därför har jag som kommentator sällat mig till Ingerös kritik av det nöt på DN:s desk i Stockholm som totat ihop en faktaruta, där det påstods att John Mc Cain kan komma att utmana George Bush om presidentposten 2008.