På onsdag blir det spanskkurs – äntligen

NEW YORK Idag har jag äntligen lyckats anmäla mig till en intensivkurs i spanska på Instituto Cervantes (något jag fick ett fint stipendium för att göra i vintras).

Just den kurs jag ska gå, med sex timmars nybörjar-undervisning i veckan i fem veckor, är så nytillkommen att den i skrivande stund inte ens finns på nätet – och ingen lärare finns utsedd, trots att allt börjar i övermorgon...

Men det ska bli jättekul. Tanken är att få slantarna att räcka till en fortsättningskurs i januari, och däremellan en kort (språk- och reportage-)resa till Mexiko eller nå't.

Fast det är också lite läskigt. Dels är jag rädd för att schabbla bort allting, dokumenterat usel på att göra språkläxor som jag är; dels är jag orolig för störande interferens från min italienska (och, i mindre utsträckning, franska).
Gissa om jag är trött på kommentaren "Men du som kan italienska kommer att lära dig spanska lätt – språken är ju nära släkt", åtminstone när den sägs med en ton som om jag inte skulle känna till något alls om romanska språk, som om jag inte visste att italienska och spanska är rätt lika! Vilket hänt.

Det är självklart att min grund i italienska gör att jag kommer att haja den grammatiska strukturen i spanskan snabbt, och att vokabulärinlärningen underlättas, och det är klart att det är en fördel att ha läst en massa språk för att lära sig fler språk.

Men just dessa två är så pass lika att jag garanterat kommer att försämra min italienska på kuppen, och jag befarar att min spanska mest av allt kommer att låta som en spanifierad italienska. (Min italienska och min ryska stör varandra kraftigt! Delvis alltför likartade ljud, gissar jag, trots att på de många sätt är helt olika. Molto choroshó, har jag hört sägas, alltså "mycket bra" på ritalienska.)

Fast som sagt, det ska bli jättekul – för spanska har varit en sådan okänd storhet för mig i så många år. Jag har aldrig tagit en enda lektion i språket, ungefär som en Malmöbo som aldrig varit i Köpenhamn men ändå konstant har staden inpå sig och i medvetandet.

Nu går det inte att undvika längre. Så småningom hoppas jag kunna prata lite bättre med människor runtom i USA och söderöver i hemisfären! Alltså med allsköns intervjuoffer. Och med min dominikanska hårfrisörska.

/Gunilla