Smal kultur: Kilka blyskotliwych spostrzezen

NEW YORK Kvällens aktivitet: bevistande av en fridansföreställning på en scen i East Village, sponsrad av polska staten med flera.
"Several Witty Observations" hette den, eller på polska: "Kilka blyskotliwych spostrzezen". En ensemble med två män och en kvinna, Teatr Dada von Bzdülöw, alla med ganska tydliga personligheter så att de blev mer som dansande skådespelare (närapå utan repliker).

Föreställningen var inspirerad av Witold Gombrowicz, vars teaterpjäser jag inte riktigt begripit när jag sett dem (på Dramaten i Stockholm) men vars abstraktionsnivå funkade bra i dansform. Så kallad smal kultur (men en av de ovanliga sakerna var att en av de tre dansarna var ganska tjock, vilket var befriande!).

Jag blir alltid lite misstänksam när uppsättningar presenteras med ord som "a subversive display of the human condition" och "the complex nature of the adult self embracing immaturity, and the ideologies, conflicts and contradictions that define the individual in the world." Eftersom jag är usel på att analysera scenkonst kan jag heller inte avgöra i vilken mån detta uppfylldes. Men det är häftigt att se duktiga fridansare in action – jag har själv dansat fridans (som tydligen döpts om till "modern/nutida dans", antagligen för att det bättre motsvarar engelskans "contemporary dance") på nybörjar-/hobbynivå i flera år och vet hur svårt det kan vara. Jag har bra minne, men det sitter inte i kroppen som inte kan lagra rörelser.

Detta är inget ni ska ta som ett inlägg i kulturpolitiksdebatten, men jag är fascinerad av att nästan alla kulturevenemang jag råkar hamna på här i New York har ungefär samma socioekonomiska grupper i publiken som motsvarande skulle ha i Stockholm, varken mer eller mindre. Och biljettpriserna, vare sig de är sponsrade av någon stat eller någon stiftelse, brukar också vara ungefär desamma som i Stockholm. Bara en reflektion och inget att dra några stora växlar på åt någondera hållet.

/Gunilla