Salaam 2007

BOMBAY Nyårsafton tillbringades på ZenziBar – ett så'nt där tjusigt ställe i stadsdelen Bangra West där Bombays expatriates (varför finns inget bra ord för det på svenska? vi nöjer oss troligen med att kunna säga "utlandssvenskar" om sådana) och inte minst den indiska övre medelklassen hänger.

Middag, dans och tokiga glitterhattar. Vi var ett sällskap på tio – och sju av dessa tio var journalister, sju av dessa tio svenskar, två var kanadensare, och så en indisk Bollywood-regissör. Och samtliga sju journalister, inklusive jag, har på ett eller annat sätt i sitt liv jobbat för Svenska Dagbladet – den eviga sambandscentralen.

Vid tolvslaget var det i stort sett bara vi som brydde oss, de närvarande indierna verkade ta nyårshelgen som ett tillfälle att festa och ha kul men nedräkningen i sekunder verkade inte det minsta angelägen.

En av de närvarande svenska journalisterna, i sta'n för att skriva på sin andra Indien-bok, var nöjd med att se så många yngre efterföljare på plats i Bombay (en salig blandning av inflygna Asien-korrespondenter, Indien-stringar, frilansar och Stockholms-anställda på friår eller semester). "Jag brukade alltid vara ensam här i sta'n, och nu är hela bordet fullt!", sade han glatt.

Jag har som jag kanske skrivit tidigare klurat på om inte en bra post-New York-plan kunde vara att dra till Indien och jobba ett tag; jag har helt enkelt inte förstått varför få eller inga svenskar bor här. Men andra har kommit på samma idé, och tillsvidare finns en svensk reporter i New Dehli och en i Bombay som frilansar för skandinaviska dagstidningar. Samt en fotograf i Bombay som jag träffade när hon bodde i New York (långt innan jag själv flyttade dit).

Nyårsdagen har vi mest strosat runt i Colaba, det område i Bombay där de flesta backpacker-turister tenderar att hamna. Men mest av allt fylls gatorna av indier av alla de slag – tiggande barn, spetälska, hemmafruar med fet glänsande mage, coola datakillar, visa män och blablabla med indienklyschor.

Gunilla