.JPG)
STOCKHOLM Jag har följt debatten och nyhetsrapporteringen om apatiska flyktingbarn med stort intresse, men dessvärre lite flyktigt, sporadiskt och på distans (från New York). Fick för knappt tre år sedan tips om att skriva om flyktingbarnen och deras uppgivenhetssyndrom, sedan en gemensam bekant hade träffat psykiatrikern Göran Bodegård – som först uppmärksammade det hela – på en middag och berättade om barnens tillstånd. Men så blev det inte.*)
Såg inte alls Gellert Tamas' Uppdrag granskning-inslag av den av dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg tillsatta utredningen i höstas, Spelet om de apatiska barnen – även om jag läste brottsstycken av det han skrev i DN samt välskrivna reaktioner på dessa – som Isobels.
Så jag har för dålig koll för att utvärdera den granskning av "dramaturgin i granskningen" som finns i senaste numret av Arena, anförd av Jesùs Alcalà som här gör come back med en som vanligt lååång artikel (varav jag ännu bara läst webbutdraget).
Men eftersom jag är synnerligen intresserad av hur journalister och deras intervjupersoner uppfattar en intervjusituation, och hoppas att ni också är det, vill jag gärna rekommendera läsning av det brev som reportern och TV4-redaktionen fått från läkaren Peter Engelsöy. Och jag ska snoka upp Arena när den kommer i tryck i veckan för att se svaret från Gellert Tamas.
Jesùs Alcalà ställer förresten höga krav på oss journalister när han skriver om vår tendens att lita på andra journalister och deras slutsatser – se hans replikskifte med en GP-reporter i slutet av webbartikeln.
Det är bra. Men dessvärre är det naivt att tro att normalreportern skulle ha tid att inte bara referera andras inslag utan granska ingående fakta och lusläsa utredningar.
Antar att Alcalà åter kommer att ägna sig just åt så'nt igen framöver. Och att sista ordet inte är sagt i frågan. (Notera att Wikipedia enbart skriver om den så kallades Alcalà-affären i inlägget om honom, ingenting om hans publicistiska gärning dessförinnan.)
/Gunilla
*) Jag får ibland tips om sociala och medicinska frågor som jag har svårt att ta tag i, eftersom det finns få fora för sociala reportage och dito frilansgranskningar. Det kräver enormt mycket tid och engagemang (samt kunskap om sakfrågor jag inte alltid har från början) – och då behöver man en redaktör och ett välkomnande forum och kanske ett rimligt arvode som hägrar på andra sidan, ifall det skulle bli något intressant av det hela. Tips emottages gärna.
Jag kommer i största allmänhet bara på den lilla tidningen Socialpolitik – som startades av ingen mindre än just Barbro Holmberg (som föreläste för oss på JMK om "det sociala reportaget" våren 1996, och indirekt inspirerade till ett reportage om eskortservice och prostitution på nätet som jag och mina två kompanjoner Gabriel G och Ulrika K sålde till Aftonbladet).
Så här i efterhand är det lätt att se att det nog hade gått att sälja in något om Göran Bodegårds rön till vilken dagstidning som helst, men det var inte det då. Själv fick han tjata länge innan han fick in någon artikel (ett inlägg i Läkartidningen).
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Av många olika anledningar, de flesta alldeles för invecklade för att gå in på här, så läste jag allt som skrevs om Alcala inför rättegången. Innan rättegången läste jag hans alster för att jag tyckte att han var trovärdig, skrev med inlevelse och ett starkt patos. Nu, vet inte. Eller jo, jag vet att jag inte kan ta honom på allvar. När man har avtjänat sitt straff ska man få en andra chans men alcala har bränt sitt förtroendekapital.
ReplyDeleteDebatten om de apatiska flyktingbarnen är färgad av många olika uppfattningar där vetenskap inte har fått råda. Läkare som inte har behandlat barn med problemen har uttalat sig. Journalistik handlar ju ofta om polarisering, om den gode mot den onde, svart och vitt, när livet snarare är en fråga om gråzoner.
Myndigheter gör fel, den lilla människan blir utsatt för övergrepp och det är den stygga myndighetens fel. Jag jobbar på myndighet och har i flera fall hamnat i en situation där en person gått till media. Policyn är att myndigheten uttalar sig inte i enskilda fall, en princip jag håller med om. Men det är ändå irriterande att utmålas som skurken när tidningen rapporterar rena faktiska sakfel om lagar och förordningar som är offentliga och sedan ytterligare spelar på att vi uttalar oss inte i det enskilda fallet.
Det har lett till att jag numera inte prenumerar på lokaltidningen.
Tack, Jessika! Absolut, Jesùs Alcalà har bränt sitt förtroendekapital och kommer att tvingas jobba hårt för att återfå det. Det ska bli intressant att följa.
ReplyDeleteHar någon sett till någon färsk intervju med honom om detta?