Maoistledaren ville ha tre getter för att vi inte kom!

STOCKHOLM Häromveckan skrev jag ett långt inlägg om den sista helgen på naxalit-spaning i indiska Dantewada.

Ni som läste det kanske minns att situationen bitvis var snudd på farsartad (tyckte vi, men det var svårt att förmedla känslan i text) – med fyra, fem indiska fixers och tolkar samt en israelisk fotograf från New Dehli springandes in och ut på vårt hotellrum och på terrassen för hemliga samtal, och med komplicerade turer vad gäller om vi skulle få träffa några maoistiska gerillasoldater eller ej.

Jag tvingades åka därifrån dagen därpå. Men "min" fotograf stannade kvar ett tag till – i akt och mening att försöka uttömma de små möjligheter vi hade till kontakt. Jag har inte hört av honom på länge – men idag kom äntligen ett mail med information om hur det gått. Eller, inte gått...

Det tycks dessvärre ha blivit allmänt omöjligt att få till något naxalitmöte. Det har helt enkelt blivit för riskfyllt för dem att lämna djungeln (och hur vet de att journalisterna som vill träffa dem inte i själva verket är förklädda säkerhetsagenter, etc).

Fotografens mail hade rubriken "A Rough Week". Det innehöll många dråpliga händelser om den konkurrerande fotografen från New Dehli, krånglande viseringar, en plötslig Hongkongresa och allehanda hälsoproblem. Men om jag ska välja ut en sak att återberätta här får det bli om getterna!

Vi hade alltså hoppats få träffa några rebell-ledare under tveksamma omständigheter på lördagskvällen. Men mötet blev som jag skrev inställt, för att chauffören inte lyckades få ut sin bil från polisens förvaring. Vi undrade om det alls fanns några rebeller eller om det var någon slags set up..?!

Tja, enligt dagens mail sökte Ahmed, den tolk som hade fixat det mötet, upp stackars Jackson på hotellet sedan jag åkt – och påstod att rebelledaren var ute efter honom!
Naxaliten i fråga hade såklart blivit förbannad, när vi inte kom till mötet där mitt i skogen vid midnatt. (Jag har ingen som helst aning om ifall någon ringt honom och talat om det där med bilen, det vill säga om det alls var möjligt att kommunicera med soldaterna.)

Nu påstod Ahmed att det enda sättet på vilket han kunde blidka mannen var att ge denne tre stycken getter! Så han bad Jackson att ge honom 5 000 rupier (knappt 800 svenska kronor) för inköp av dessa getter...

Historien förtäljer inte riktigt om Ahmed fick några pengar för getinköp eller ej – men Jackson uppfattade det hela som ett klumpigt försök till lurendrejeri och bestämde sig för att det var hög tid att lämna Dantewada... Vilket han gjorde dagen därpå, i sällskap med den israeliske fotografen, som åkte hem till New Dehli – mycket arg och utan en enda bild!

Vi har i alla fall massor med bilder och ganska unikt material (som en viss svensk tidning idag tackade nej till, vilket jag faktiskt inte kan förstå – men jag är ganska luttrad!)...

/Gunilla