Folkrättsfaktakoll

NEW YORK Nyligen skrev jag ett inlägg om hur vanskligt det kan vara att skriva om ämnen man inte är specialiserad i, då med miljö och energi som exempel (se andra halvan av detta inlägg: Allmänreporter, bliv vid din läst). (Nej, jag har fortfarande inte hunnit besvara läsaren/miljökonsulten som då skrev. Måste ta itu med det snart.)

Jag brukar säga att jag helst av allt vill vara "allmänreporter i ordets bästa bemärkelse", det vill säga att det passar mig ganska väl att skriva om de mest skiftande ämnen.

Men dessvärre måste man då också kämpa med att nästan alltid börja från noll, det vill säga det tar ibland ofantligt mycket tid att sätta sig in i dessa ämnen. På gott och ont – man blir i all fall ganska allmänbildad efter ett tag!
Jag försöker sträva efter att skriva texter som inte bara är korrekta, utan som också inte får dem som verkligen kan ämnet att tro att jag kommer från en annan planet. Extra svårt blir det dock när man skriver för en specialtidning, då utgår jag ifrån att minst 95 procent av läsarna kan mer om ämnet än jag själv. (Jag undviker verkligen att skriva i rena "community"-tidningar, det tror jag knappt är möjligt om man inte själv är delaktig i samma sammanhang eller har extremt god insyn i dem.)

Något som jag i alla fall har en del koll på är FN, folkrätt och mänskliga rättigheter – det har jag ju en tvåårig Mastersutbildning i...
Men det hjälps inte. Det går inte att upprätthålla goda och aktuella kunskaper i dessa snabbt föränderliga ämnen – som dessutom är föremål för komplicerade uttolkningar – när man inte jobbar med det dagligdags. Och dessvärre finns det inte så många fora för att skriva om dem så att man håller liv i det man kan. Att skriva enstaka artiklar för till exempel Amnesty Press och TT som jag gör räcker inte för att ha så bra kontinuerlig koll, som MR-jurister som verkligen jobbar med frågorna.

Så när jag i veckan skulle skriva reportage där en viss specifik aspekt av folkrätten berörs var jag rätt att jag skulle kunna hamna lite, lite snett i beskrivningen. Med juridik är det ju dessutom så att varje ord måste vägas på guldvåg. (En diplomat jag intervjuade en gång var mycket noga med att hans "bevakar" skulle bytas ut till "följer". Det fick han förstås, även om han faktiskt hade sagt "bevakar". En kompis konstaterade att det är svårt för en lekman att förstå "diplomatiska"!)

Naturligtvis finns det en uppsjö av information på nätet, men jag hann inte läsa in mig mer på ämnet utan riskerade att drunkna i stora Googlehavet.
Med mindre än ett par timmar kvar till deadline (!) skickade jag lite i panik ett mail till en MR-mailinglista – som jag och många folkrättsjurister utbildade på de juridiska institutionerna i främst Stockholm, Lund och Uppsala är med på – och förklarade att jag behövde hjälp med genomläsning, då genast och i framtiden.

Jag fick svar dels från en MR-handläggare på Svenska FN-förbundet, som omedelbart läste och gav omedelbar feedback (trots samtida dagishämtning!) och som dessutom återkom idag med intressanta tankar kring ämnet; dels från flera MR-jurister som anmälde intresse för att läsa texter vid annat tillfälle.
Den omedelbara feedbacken fångade upp en grej som jag aldrig hade upptäckt själv hur många gånger jag än hade läst igenom texten, nämligen att jag av ett nyckelord på engelska hade använt båda av de två möjliga översättningarna till svenska, och att det finns en juridisk skillnad dem emellan som kan vara avgörande. (En av intervjupersonerna hade för övrigt gjort samma fel, vilket är intressant, men det får stå för vederbörande!)

Dessutom hade jag – bortsett från kontakterna med dem på listan – en UD-diplomat specialiserad på folkrätt, en UD-diplomat specialiserad på Afrika samt Jan Eliassons sekreterare som läste och kom med omedelbara synpunkter på hur de citerats, på detaljer och saker som kunde förtydligas. Bra, va?! En av diplomaterna varvade läsningen med besök i tvättstugan.

Ibland brukar jag skicka iväg reportage för genomläsning till mina journalistkolleger – i Stockholm, Washington, Shanghai, Höör och var de nu bor – och får nästan alltid kloka kommentarer vad gäller stil, språk och begriplighet tillbaka. Det blir som att ha en virtuell, världsomspännande redaktion! Helt fantastiskt, särskilt för mig som annars alltid sitter mol allena och jobbar och inte kan slänga iväg en fråga över skrivbordet.

Och det är så oerhört mycket skönare att skicka iväg artiklar som man vet funkar, att rätta felen innan de hamnar i tryckpressarna. (Men faktum är att om jag jobbade på vissa amerikanska tidningar skulle jag kunna få sparken om jag hade skickat runt artiklar på detta vis..! Där sköter de faktakontrollen på andra vis.)

Sedan är det en annan sak att jag inte alls fick plats i texten att utveckla det där intressanta folkrättsliga begreppet så mycket som jag hade velat ... men ändå något. Håll utkik efter Fokus påsknummer, så får ni läsa vad det handlar om.

/Gunilla

P S Tack än en gång, alla inblandade, ni vet vilka ni är!

P S II I fjol skrev jag för övrigt en text på temat miljö och mänskliga rättigheter för Amnesty Press . Way to go...