Oral history: Figge inte riktigt först

NEW YORK Under hela sin tid vid makten tillbringade en viss, känd politiker mer än 100 timmar tillsammans med en intervjuare, som i största hemlighet spelade in deras samtal om regeringsbestyren.
Efter en omfattande redigering kommer de långa konversationerna framöver ut i bokform. Enligt förläggaren handlar boken om hur det var att sitta och tala med politikern, och om hur han såg på sitt styre. Enligt intervjuaren har ingen någonsin gjort något liknande tidigare.

Allt detta läser jag i New York Times, där även de källkritiska problemen med projektet diskuteras.

New York Times? Göran Persson? Nej, detta handlar om president Bill Clinton. Från 1992, när han vunnit valet, lät han historikern och ungdomsvännen Taylor Branch intervjua honom systematiskt.

Jämförelsen haltar på flera punkter*), men kanske var Erik Fichtelius trots allt inte allra först i världen med sin idé.

Från artikeln:

David Rosenthal, the publisher of Simon & Schuster, said the material “is wide-ranging, largely unguarded and gives tremendous insight into the thought processes and real-time concerns of a sitting president.”

"Oral history" kallar man i USA denna form av berättelser. Termen låter bara lite för träffande när det handlar om just Bill Clinton.

/Gunilla

P S En intressant intervju med Erik Fichtelius samt hans egna resonemang (och massor av annat kringmaterial) finns på Ordförande Persson-sajten.
Se även Stig-Björn Ljunggrens artkel i ämnet!

*) Erik Fichtelius förklarar varför hans projekt varit världsunikt:

"En sittande regeringschef har med stigande grad av uppriktighet intervjuats av ett oberoende medieföretag i tio år på bakgrundsvillkor men med avsikt att det ska publiceras när han slutat. Detta har aldrig hänt tidigare i världen. Och därmed är det världsunikt. Att det är inspelat under hand, medan det är färskt och med ljud och bild, är unikt. Och dessutom under hela regeringsperioden, som i sig är unikt lång."

Skillnaderna mellan de två unika projekten:
• Clinton intervjuades med bandspelare; Persson med TV-kamera.

• Clinton intervjuades av en ungdomsvän och historiker; Persson av en reporter och politisk kommentator på ett public service-bolag.

• Clinton var statschef; Persson var regeringschef.

Men jag tycke nog att likheterna överväger, och att det amerikanska projektet får sägas ha varit först (1992).

Om Erik Fichtelii projekt tycker jag annars ungefär som Gudmundson: decenniets politisk-journalistiska bragd. Nu ska jag dessutom kolla på filmerna, har hittills bara sett snuttar.