NEW YORK För en tid sedan skrev jag om den storymässigt tacksamma kontrasten i det fotografi taget i Beirut i somras, som vann World Press Photo.
Bilden – som jag bett om tillstånd för att återge här, men tillsvidare får ni klicka till WPP:s hemsida – visar Beirutbor som åker i en glansigt röd, öppen sportbil genom sönderbombade bostadsområden. Man får absolut intrycket att det är privilegierade kids som tar sig en sväng för att voyeuristiskt kolla in förödelsen bland de fattiga. Förutom sportbilen finns solglasögon och en mobiltelefon som förstärker den bilden.
Till det foto jag såg fanns ingen bildtext, men tydligen hade bildbyrån som skickade ut den, Getty, skrivit: “Affluent Lebanese drive down the street to look at a destroyed neighbourhood, August 15 2006 in southern Beirut, Lebanon."
Bildtolkningen verkade rimlig för mig som varit i Beirut och vet vilka skillnader som finns i staden, mellan den privilegierade, kristna befolkningen och de fattiga muslimer som bor i de områden som bombades. Om man ska generalisera.
Men det ska man ju inte, visar det sig. Financial Times berättar historien bakom bildtexten.
Personerna på fotografiet är tydligen mycket ledsna över att framstå som voyeuristiska krigsturister. De flesta av de som satt i bilen har själva fått sina hem sönderbombade och räknar sig inte som särskilt "affluent". Den tjusiga bilen har de lånat, och den har tidigare använts för att evakuera människor och transportera förnödenheter. “Just because we wear sunglasses, it doesn’t mean that we are rich”, säger en av de unga libaneserna.
Fotografen, Spencer Platt, är tydligen ledsen över att bilden missuppfattats och beskrivits som "krigsturism" även om han själv trodde att fotot föreställde välbeställda Beirutbor.
Och jag vet inte hur man skulle kunna komma runt det dilemma som finns inbyggt i logistiken. Uppenbarligen hade tolkningen av detta foto blivit annorlunda om berättelsen om de unga Beirutborna i bilen funnits med i bildtexten.
Men det är omöjligt för en fotograf att producera, hålla ordning på, skriva och leverera bildtexter till alla de hundratals nyhetsfotografier han/hon levererar från en krigszon. Man kan liksom inte intervjua alla människor man fotograferar (särskilt inte om de kör runt i en bil!) och det är omöjligt att välja bort riktigt bra bilder – som man ju vet säkert först efteråt blev bra – bara för att man inte har The Full Story om vartenda motiv.
Jag tror att nästan alla fotografer och reportrar kan känna igen sig i att det lätt blir helt fel när bildtexter snos ihop på redaktionerna, vare sig det är en fotograf, en reporter, en bildredaktör eller en redigerare som misstolkar vad en bild egentligen föreställer. Det finns tusentals exempel på hur detta vållat kontroverser, men händer varje dag i den redaktionella vardagen.
[Uppdatering: Spencer Hicks skickar 10–15 bilder per dag. Här berättar han lite om hur det gick till när han tog just denna bild: , och mer här.]
När jag jobbade på Newsweek International berättade vissa redaktörer med skräck i rösten om hur några unga sydkoreanskor krävt och fått ett stort skadestånd från tidningen några år tidigare.
Anledningen, som jag minns den, var att de hade visats på en genrebild i ett reportage som handlade om rika människor i Seoul. Fast de var inte särskilt rika och ville inte alls figurera i ett sådant sammanhang. Efter den incidenten skärpte Newsweek sina rutiner för kontroll av bilder och bildtexter, men systemet kan nog aldrig bli vattentätt.
Beirut-fotografiet är ändå fortfarande riktigt bra, och Spencer Platt får sin utmärkelse om två veckor.
/Gunilla
06 April 2007
Beirutbrats? Nja, inte riktigt
Etiketter:
Fotografi,
Journalistisk transparens,
Mediekritik,
Mellanöstern
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Hmmm vad intressant, det hade jag ingen anning om! Gillar fin blogg som sagt, hoppas du får en skön påsk.
ReplyDeleteHils
Martin
Hej Martin,
ReplyDeleteKul att du hittar hit, glad påsk du med! Och jag gillar _din_ blogg! ;-)