It's Not Just Me! Tre fotografer

NEW YORK Ni som läser den här bloggen regelbundet måste tro att jag är världens gnälligaste människa.

Dessvärre låter man som frilans ofta rätt bitter – och det värsta är när man träffar andra frilansar. Det finns ingen hejd på hur länge vi tillsammans kan älta hur snåla och dumma olika uppdragsgivare är, hur knäppa alla redaktioner är som inte vill köpa in våra fantastiska reportageidéer och hur under-utnyttjade vi är. Till sist får man sätta stopp, både för sig själv och för de andra. Annars blir det helt enkelt för negativt.

Jag lovar, jag försöker verkligen att för mig själv lyfta fram och tänka på de många redaktörer som ju faktiskt finns och är schyssta, betalar helt OK, ger feedback, gör bra program/tidningar/whatever och ger roliga beställningar. Annars skulle jag ju bli fullkomligt galen.

Frilansjournalistiken är världens bästa syssla – ganska ofta. Men det är sällan någon dans på rosor, och gnällandet sker tyvärr ofta på förekommen anledning.

En idé med detta bloggande är att i någon mån förklara arbetsvillkor och annat. Som tur är har jag just upptäckt några exempel på andra som sysslar med ungefär samma sak. Just dessa tre råkar alla vara fotografer – och deras bloggar är väl värda att kolla in regelbundet för alla som vill ha en inblick i hur frilansfotografer jobbar (verkligen inte bara gnäll!).

Micke Berg – exempel på inlägg, med provcitat:

Någon tyckte jag skulle göra ett utlandsreportage. Folk fattar inte hur dåligt betalt man får. Det nomala för att göra ett reportage om t ex Berlin är sex, sju tusen kronor. Då får du betala resa och uppehälle själv. Vem som helst fattar ju att det inte går ihop, men nästan. Och så här har det varit så länge jag hållit på. Utlandsjobben blir bara ett sätt att flytta tiden framåt. Så går man ut hemma, tar ett skitporträtt på någon som man ogillar och får femtusen för fem minuters jobb. Varför? Jo, för det är REKLAM.

Martin von Krogh – exempel på inlägg (bl a om fotografers rätt att slippa beskärning av sina bilder) med provcitat:

En komisk sak med att jobba i konfliktområden är att alla tror att man tjänar så jäkla mycket pengar, risktillägg finns inte i den här branschen. Alla har vi våra egna orsaker till varför vi gör det men inte är det för att bli rik. Vilka krav kan man ställa på en tidning vare sig man riskerar livet eller gör rutinjobb för [den] innan man kan bli kallad diva?

Adam Haglund – exempel på inlägg (om "bildsnylteri") med provcitat:

Ett ständigt återkommande irritationsmoment i min vardag är bildtjuvar. Eller bildsnyltare, kanske man kan kalla dem.
(– – –)
"Vi har tyvärr inga pengar över men skulle gärna vilja använda din bild ändå. Vi lovar att sätta ut ditt namn vid bilden."
(– – –)
... irriterande. Om det nu är så att de saknar pengar så kan väl redaktionen jobba en dag utan lön? Eller tryckeriet kanske kan trycka tidningen gratis?
Förstås inte. Det är alltid frilansarna som ska ställa upp utan betalning.
(Dessutom ska förstås mitt namn, byline, sättas ut oavsett sammanhang.)

Och så kan ni ju läsa min gamla blogg, där finns förstås en hel del på temat. Till exempel, detta inlägg, om hur redaktioner gärna plockar russinen ur kakan:

...för att ha råd att vara på plats när det händer just dramatiska saker, sådant som redaktionerna vill ha (”mycket närvaro”, gillar de också) måste man få hjälp genom att de köper också sådant material som inte är superdramatiskt, utan kanske mer analytiskt/sammanfattande/vardagligt/gestaltande/refererande/whatever.
(– – –)
Jag är som ni förstår knappast ute efter att frilansars kunder ska ha något slags arbetsgivaransvar. Men jag efterlyser ungefär samma tänkande från redaktörerna som när man som kund väljer att stödja sin lanthandel – och därför handlar där ganska ofta, och inte bara en enstaka liter mjölk då och då, även om det skulle bli billigare att köpa rubbet på stormarknaden i sta’n. För att man vill att den ska finnas kvar!
Istället säger vissa redaktörer rent ut: “Det är jättebra att du reser så mycket, så att vi kan åka snålskjuts på det – för vi kan tyvärr inte betala några frilansares resor”.

Jag kanske ska tillägga att det där med att göra ett femminuters reklamjobb och få 5 000 kronor – som Micke Berg berättar om – är något som kanske förekommer i fotografernas värld då och då, men inte i min... Som reporter kan man inte syssla med reklam.

/Gunilla