Harlem Eye Sore II

OK, här kommer drapan. Den senaste veckan har jag tvingats sitta i min säng och skriva, för att mina inneboendes tolvårige sonson Aubrey (ja, alltså Becks brorson) gästar oss. Han sover i bäddsoffan i vardagsrummet, det vill säga intill mitt arbetsbord, med mycket neddragna persienner, långt in på förmiddagarna. Funkar inte att sitta och göra telefonintervjuer intill hans säng, liksom, så jag får sitta i min säng och surfa, ringa och skriva.

Tänk om svenska folket (och svenska folkets nyhetsredaktörer) visste att det är så en del av deras USA-nyheter tillkommer, exempelvis dessa texter.

På bilden nedan (i föregående inlägg) ser ni mitt arbetsbord i mitten, intill väggen med det röda tygstycket. Till höger där, vid fönstrena, ser ni bäddsoffan. (Mitt sovrum är bakom den stängda vita dörren. Det är dit jag flyr när det blir för stökigt härhemma.)

Annars ser ni, på båda bilderna, Sean mecka med en hårddisk på matbordet – samt en riktig "eye sore". Nämligen hans arbetsbord (egentligen ett gammalt avställningsbord som jag brukade ha ihopfällt intill väggen med någon enstaka blomstervas på) med allsköns gamla datorer, en fax, diverse manicker, kartonger och grejer – bråte som fortsätter en bit ut i hallen.

Vad ni inte ser här är Bibbe, som för det mesta jobbar i deras sovrum med stängd dörr men som ibland kommer ut och beter sig ... ungefär som en svärmor, med allt vad det innebär, på gott och ont, om än utan närvarande son.
Ibland blir jag på allvar förbryllad över hur en rödhårig punkfarmor, 55 år, ständigt iförd svarta solglasögon och med synpunkter på hur jag städar – samt fantastiska berättelser om hennes vilda liv som ungdomsbrottsling på Lower East Side och som Warhol Girl på 60-talet – kunde hamna i mitt hem. Hur gick det till, liksom?

Men att få bo ensam, som man som svensk är van vid att man kan göra om man vill, är få förunnat. Jag tillhör väl 99,99 procent av mänskligheten i detta avseeende nu, det är liksom inte normalt att bo i ett ensamhushåll.
Sean är uppvuxen i East L A med åtta syskon och är van vid att ständigt ha folk omkring sig, och när Beck och hans lillebror växte upp i olika delar av Los Angeles hade familjen Campbell/Hansen respektive Hansen/Carrillo ständigt en massa musiker och konstnärer och trasiga skolkamrater och annat löst folk som kom och bodde tillfälligt hemma hos dem.

All denna kunskap om människors liv och leverne i världen hade jag ju gått miste om ifall jag bott här ensam. Så kanske är det mest mental bråte i min hjärna allt handlar om när jag tänker på hur hjärtligt trött jag är på mina bohem slacker-inneboende.

I alla fall har det varit väldigt skönt att vara ensam hemma denna helg, om så blott för ett enda dygn, eftersom de besökt sin fosterdotter Rain (Becks flickvän i tidiga tonåren!) upstate New York, en bit söder om Albany, en natt. Hon är lika gammal som jag, har fem barn och tillbringar det mesta av påsken i nå'n kyrka däruppe, och med massor av kyrk-kringaktiviteter – så S&B har glatt lovat att de snart kommer tillbaka hit.
Jag kan med andra ord inte riktigt koppla av och njuta av att det för en gångs skull är pseudo-svärföräldrafritt härhemma – utan är ständigt på helspänn inför att höra nyckeln i låset...

Förresten, jag har ju faktiskt redan skrivit en drapa om nämnda elände, andra halvan av detta blogginlägg. Japp, det jobbiga och lågintensiva persiennkriget, som jag skrev om då, har fortsatt det senaste året.

/Gunilla