29 April 2007

Lång uppdatering, men bara av de senaste dagarna

NEW YORK I torsdags eftermiddags kände jag att nog bara hade inbillat mig att jag var sjuk ändå. Klipp håret och skaffa ett jobb! sade jag inte men tänkte: Kliv upp, ta en dusch och börja jobba! Då hade jag tillbringat sisådär 50 timmar i sängen, mest sovandes, vilket kändes rätt segt.

För att komma igång med livet såsom det levs här – tja, för att börja nosa på New York igen – stämde jag träff med min kompis M på besök i sta'n. Vi sågs vid Central Parks entré alldeles intill Manhattans hjärta Columbus Circle (hit räknas alla avstånd till och från New York). Vi skulle ta en promenad i parken, men det blev istället lunch på Bouchon i Time Warner Center (det chica fattigmansalternativet till Per Se). Nice!

Purjolök- och roquefortpaj och initierade konversationer om fastighetsinvesteringar kändes som ett bra sätt att komma tillbaka till New York. Men sedan började vi kolla på böcker i den trevliga kedjebokhandel (Border's) som ligger på andra våningen, och när vi hamnade på reseavdelningen drogs jag som av en magnet till en bok med titeln Traveler's Health Guide – Africa eller något sådant. "M, vet du – jag slarvade med att ta mina malariatabletter när jag var i Ghana", sade jag sorgset, och vi konstaterade båda att det är rätt korkat att resa med sådana tabletter men inte använda dem ordentligt.

Efter bokhandelsbesöket insåg jag att jag inte alls hade blivit särskilt frisk. Allt snurrade något, och jag fick mobilisera alla krafter för att ta mig ner i tunnelbanan, åka stationen hem (jepp, jag bor bara en station från New Yorks medelpunkt!), köpa upp ett litet lager av drycker (mjölk + apelsinjuice + apelsin-, mango- och ananasjuice) och sedan raka spåret hem till sängen där John Blund väntade.

På fredagsmorgonen vaknade jag övertygad om att jag nog måste ha fått malaria. I flera timmar var jag för trött för att göra annat än att begrunda mitt dramatiska öde. (Jo, kraften räckte också till att upparbeta rejäla aggressioner över alla redaktioner som inte har vett att intressera sig för och finansiera normal utrikesjournalistik, så att man som frilansjournalist som ändå envisas hålla på i praktiken ofta betalar för att få intressanta jobb publicerade. Bränsle till detta var olika skambud jag fått på sistone. Det är ju en gammal ilska jag bär på, som ni vet. Men nu förstorades den av tankar på hur riskutsatt man trots allt är, när man som jag lever utanför rätt många av de ekonomiska och sociala system som mina redaktörer tar för givna, och att man borde få otroligt stora arvoden som ersättning bara för risken för tropiska sjukdomar, utöver alla andra risker – då kanske man skulle ha råd att äta de där dyra malariapillren ordentligt! Ja, det blev helt enkelt en ny variant på gammalt frilanstillvaroeländes-gnäll. Ni kan säkert tänka er.)

Jag surfade runt i jakt på bra symptombeskrivningar, och när jag hittade denna blev jag ganska övertygad om att jag i alla fall borde kolla om det inte kunde vara malaria som däckat mig i över tre dygn.
Så började jag ringa olika infektionskliniker och akutmottagningar, exempelvis den klinik där jag fick en gula feber-vaccination inför min Maliresa i fjol. Men jag blev trött bara av tanken på att behöva ge mig iväg någonstans för att lämna blodprov... plus att jag insåg att min utlands-sjukförsäkring hade upphört att gälla på grund av bristande betalning, och att jag inte hade någon aning om hur nå'nting funkar. Min egen privata sjukvårdsupplysning (min mor) gick inte att få tag på eftersom hon befann sig på resande fot (eller rättare sagt utbildade 22 gotländska sjuksköterskor om inkontinens).
Då uppenbarade sig ovannämnde M som en klippa i telefonen, och erbjöd sig att följa med vart jag än behövde ta mig! Ah, så fantastiskt snällt! Han kom hit, och vi promenerade tillsammans till det enda sjukhus som jag skulle slippa åka tunnelbana till, det vill säga Harlem Hospital Center.

Det kanske verkar onödigt att ta sig till ett sjukhus' akutmottagning, men jag har så dålig koll på och ringa erfarenhet av det amerikanska vårdsystemet att jag aldrig riktigt upptäckt någon motsvarighet till våra vårdcentraler. Det finns väl såklart, men när jag hade ringt fyra sjukhus och alla glatt sade att jag kunde komma till dem utan att hänvisa någon annanstans så fick det bli ett sjukhus. Dessutom lockades jag av vetskapen att akutmottagningar är skyldiga att ta emot alla, inklusive oförsäkrade som jag.

Jag undersöktes minst sagt grundligt! Två läkare och två sjuksköterskor kollade på mig. De kunde ganska snabbt konstatera att det inte handlade om malaria, utan om en vanlig trist infektion, kanske förorsakad av ananasen vi åt på Kokrobitestranden? Av catering-maten vi hade på vårt kalas i Världsbankens Accra-residens häromsöndagen? Av att jag borstade tänderna i ofiltrerat vatten? Eller kanske all of the above. Hmmm... Jag antar att det hade varit fruktansvärt och dessutom farligt att ha malaria, men efter att ha varit utslagen i flera dagar blev jag ändå lite besviken..!
Läkarna ville ändå ta allehanda prover för att vara helt säkra – nu när jag ändå var där, liksom – och började rentav pumpa in vätska i mitt blodomlopp för att minska uttorkningen. Inklusive väntetid tog hela besöket nog omkring sju timmar.

Stackars M satt kvar i väntrummet nästan hela tiden, till sist fick jag honom att gå hem genom att från sjuksängen på akutrummet smussla åt mig min mobiltelefon och skicka meddelanden. Men det var nog bra för honom att se lite av hur vi har det i Harlem. Väntrummet erbjöd sociala fältstudier.

Och det var intressant för mig att vara på ett sjukhus, vilket för mig framför allt är min mammas arbetsplats. Varje gång jag kommer till sjukhus – vilket skett flera gånger av de mest skilda anledningar, men som tur är sällan för att jag själv varit sjuk – fascineras jag över vilka små egna världar de är!
Den sjuksköterska som tog mest hand om mig var rolig och babblade massor, bland annat om hur han jobbat tre år i Irak och bland annat var med i det sjukvårdslag som fanns med i samband med rättegången mot Saddam Hussein.

Till sist skickades jag hem, med en räkning på 345 dollar och ett recept på antibiotika i nypan. Thank you very much. Kom hem klockan tio på fredagskvällen, och insåg att jag då om jag hade varit frisk hade gått på min kompis K:s 38-årsfirande downtown ("Come to Bubble Lounge on Friday at 9 pm and we´ll have bubbles and drinks!" löd inbjudan – bubblor som i champagne, inte som i vattenpipa!). Champagne hade ju varit trevligt att lägga 345 dollar på, hehe, men jag slocknade genast i sängen. Oh, well.

På lördagskvällen kände jag mig lite bättre, och då dök min enda japanska kompis, S, oväntat upp från Tokyo, via Chinatown med lådor med knyten och vårrullar i nypan. Vi gick i samma klass på SIPA men har inte setts på kanske ett år, så det var kul att träffas.
Stackars S, hon vill helst av allt jobba med att samla in pengar till mikrofinansprogram på indiska landsbygden eller med konst, men har så länge jag känt henne fastnat på olika hopplösa jobb i finansbranschen eller på underliga TV-bolag. Efter ett år på en biståndsorganisation i Genève längtade hon hem till Tokyo, och hamnade såklart i finansbranschen igen – nu som rekryterare på en firma där hon ofta tvingas jobba till midnatt; från juni som head hunter. Hon beklagade sitt öde, så jag försökte komma på lite bra karriärbytesmöjligheter åt henne (men jag blev såklart avundsjuk på hennes möjliga lön, lyckas hon tillsätta de VD-poster firman ska jobba med får hon hur mycket pengar som helst, fast har noll yen i grundlön).
Fast mest av allt talade vi om Mäns Mystiska Beteenden, med en viss japansk FN-diplomat som fallstudie.

Men igår och idag har jag insett att jag inte är riktigt frisk... Så jag får fortsätta ta det lugnt. Jag sitter i sängen och skriver detta, och tittar ut på den vår som verkar pågå därute.
Till alla er som är i Sverige (eller i Paris!) och firar Valborg ikväll: ha så roligt! Själv har jag inte varit i Sverige till Valborg eller Första maj på evigheters evigheter, faktiskt inte detta millennium. För att inte tala om hur länge sedan det var jag fick tillfälle att göra en vanlig hederlig vårutflykt med bil på vischan. Det kan jag ju tänka på när jag ligger här i sängen och tycker synd om mig själv under dagen, haha.

Annars grubblar jag mest över hur jag enklast ska bli av med mina inneboende S&B, som är hur snälla och diskreta och försynta och symaptiska som helst – men som jag verkligen är utled på att ständigt och jämt ha härhemma. (Läs mer om dem och om The Harlem Eye Sore.)
Bibbe har för övrigt nyligen blivit telefonintervjuad av Kobra-redaktionen på Sveriges Television om sin tonårstid med Andy Warhol-gänget, så håll ögonen öppna efter ett Warhol-minnesprogram framöver!

Annars kan jag meddela att antibiotikan kostade 42 dollar, trots att jag valde generica. (Enligt mamma skulle motsvarande ha kostat cirka 150 kronor i Sverige. En rejäl prisskillnad.) Hade kanske varit smart att knapra i sig före Afrikaresan och inte efter.

Och framöver lägger jag kanske ut lite fotografier från Sydafrika och Ghana. Bilder blir nog bästa sättet att berätta så här i efterhand. Nu ska jag kliva upp, ta en dusch och börja jobba – efter en liten vårpromenad genom Harlem och till mitt favoritkafé Society (och se om deras kaffe möjligen börjat bli OK – men jag bör egentligen inte dricka kaffe nu, buhu).

Till er som skickat mail de senaste veckorna: håll ut, svar kommer!

/Gunilla

9 comments:

  1. Åh, bara av malariatabletter kan man ju må jättedåligt! Biverkningarna i sig är ju nog för att försätta en i sömn i ett par veckor.
    Så bra att det inte var malaria eller någon annan tropisk sjukdom och "bara" en vanlig infektion.

    Hur har du tänkt dig att själv bli av med rumskamraterna? Alltså, du skriver att du funderar. Hur långt har du funderat om man får fråga.

    Jag har tittat på majbrasa och sett fyrverkeri.
    Önskar dig snabb och god bättring :).

    ReplyDelete
  2. Krya på dig, även om det är med viss dubbelhet jag hälsar det - för det är ju onekligen trevligt för oss läsare att du kan tillbringa mycket tid hemma vid tangentbordet! :)

    Men snart vill vi läsa mer om Kosovo, gärna korridorsskvallret från FN-skrapan!

    ReplyDelete
  3. Hej hej,

    Tack för snälla tillrop om min hälsa! Jag mår bättre, men kom aldrig iväg till Society utan sitter fortfarande här i sägen (många timmar senare) och surar över bristen på vårutflykter och över förekomsten av flat mates.

    Leffe – jag tillbringar ju nästan alltid mycket tid hemma vid tangentbordet, men har dessvärre inte orkat blogga så mycket den senaste veckan! Så du kan gott önska "krya på dig" utan att ha andra baktankar... ;-)

    Jättekul att du vill läsa om Kosovo och FN-skvaller om detsamma. Dessvärre tror jag inte så många andra är intresserade, eller? Fick avslag på ett artikelförslag – redaktören skrev att han själv är intresserad av min tilltänkta Kosovovinkel, men att det var "för snårigt".

    Jessika – bara man undviker Lariam tror jag det är OK... Jag har i alla fall inte haft problem med de malariatabletter tidigare. Minns inte om det var Malarone eller något annat. Men det verkar jättejobbigt när man drabbas av de biverkningar som finns!

    Hur jag ska bli av med mina flat mates? Tja, om jag det visste, det är ju det jag grubblar över. En kompis har föreslagit att jag ska köra med surströmming, men jag tror faktiskt inte att det skulle få dem att flytta.
    Någon som har vuxna barn, som vägrar fatta att det börjar bli dags för dem att skaffa egen bostad, som kan ge råd?

    Min teori är att S&B klämmer in sig här som en billig lösning för att spara pengar, så att de kan slå till och köpa ett billigt hus på vischan när ett sådant uppenbarar sig – men det är bara en gissning för de röjer ju intet av sina planer (men en upstate NY-mäklares visitkort sitter på kylskåpet...).

    Jag tycker att jag har gett tusen hintar om att min livsstil ändrats på ett icke önskvärt sätt sedan de kom hit, men inser att de inte hajar det riktigt. Så det är dags för mig att sluta vara passive aggressive!

    Strategin är nog att ganska *snart*, när tillfälle uppenbarar sig, fråga vad de egentligen har för planer och sedan förklara att jag faktiskt behöver hela lägenheten för mig själv. Så får vi se hur de respektive planerna går ihop.

    Tror att den 1 september blir ett fint flyttdatum för dem i vilket fall som helst.

    Sedan kan ni ju hålla tummarna för att dollarkursen fortsätter att gå ner. Det håller verkligen mitt humör och mitt hopp uppe just nu!

    ReplyDelete
  4. Jag tror på att kombinera Kosovo-artiklar från NY med en Bildt-vinkel, för han vill nog en hel del i frågan. Det skulle kunna snåra ut det hela.

    Finns otroligt mycket intressant som skulle gå att göra, t.ex. jämföra Kosovo med andra "utbrytarregioner", t.ex. Baskien, Nordirland, Taiwan, Sydossetien eller Transnistrien.

    Det svåra med Kosovo är att sätta det i ett sammanhang där maktspelet som pågår just nu blir intressant. Tror jag.

    Men jag inser att det inte är så lätt om man har en strikt begränsning till t.ex. 4000 tecken.

    ReplyDelete
  5. Leffe – jättebra idéer, tack! Hade faktiskt tänkt tipsa dig om att kolla in Bildts blogg, där skrev han om ett Kosovosamtal med Richard Holbrooke häromdagen.
    Tyvärr handlar det *som vanligt* om bristen på fora för den här typen av texter. Men Fokus, kanske, hmmm, hmmm...
    Förresten, vore det en TT-text handlar det snarast om 2 500 tecken.

    ReplyDelete
  6. LEFFE SPECIAL


    Detta mail den 13 april var det som besvarades med att idén var "för snårig" (jag har inte redigerat det). Och det var den kanske, men sådan är ju verkligheten!

    Gunilla



    Hej hej,

    Apropå "icke självständiga, men flitigt omskrivna områden" – här en uppdatering och förtydligande av min tidigare nämnda Kosovoidé:

    Det allt går ut på är att Ahtisaari i sin plan argumenterar för att Kosovo av olika anledningar är ett fullkomligt unikt fall, d v s att andra länder (Kina, Ryssland, de afrikanska länderna i säkerhetsrådet) inte ska vara oroliga för att ett självständigt Kosovo blir prejudicerande i folkrätten.

    USA:s "specielle sändebud" argumenterade på liknande sätt, se mina understrykningar nedan.

    Men Kinas ambassadör som jag intervjuat höll inte med, utan tycker att här kan man inte hålla på och ha specialfall. Vad det innebär vad gäller hot om veto etc står nog skrivet i stjärnorna just nu.
    Dito Ryssland, gissar jag.

    Vet inte om man kan tala om "en ny regional världsordning", utöver vad som redan gäller, men se de amerikanska hänvisningarna till Helsingforskonventionen nedan. De afrikanska länderna har tydligen sagt att de helst vill följa Ban Ki-moons linje, och han stöder Ahtisaari-planen.

    Jag har därmed: intervju med ambassadör Wang, special envoy Frank Wisner, samt bakgrundsintervjuer med den svenske FN-diplomat som följer Kosovo och en UNMIK-diplomat. Vad jag skulle vilja ha, men som nog är svårt att skaffa, är en kommentar från ryssarna. FN-ryssarna i New York är nämligen ganska hemliga av sig...

    Det jag skulle kunna erbjuda är med andra ord en slags text om hur de som stöder Ahtisaari-planen pläderar för att "Kosovo är folkrättsligt unikt", med Helsingforsstadgan och Europaidén bland argumenten.

    Detta kan jag göra rätt så omgående, men kanske bättre att spara tills jag är tillbaka i New York och kan hugga tag i fler FN-diplomater. Om läsekretsen längtar efter mer Kosovo!

    Gunilla



    Frank Wisner/amerikanska UD (transkript)
    However, I would argue that Kosovo is unique, and in its own case does not set a precedent. After all, let's look around, and please tell me where circumstances similar to Kosovo have occurred -- a war with this degree of disruption, violation of basic rights, refugee floods, destruction of life and property, an international intervention, a Security Council resolution, a mandate of trust and rule by the U.N. for eight years, the designation of an international representative to sort out a future, a final status*). I don't know another case in the world that is anything like it, or is likely in any reasonable set of circumstances ever to be replicated.
    *) Östtimor liknar visserligen de omständigheter han räknar upp, men i det fallet gick ju Indonesien – till skillnad från Serbien – med på självständighet./GK

    Therefore, I believe that Kosovo is not a precedent. It stands on its own. And to jumble the world's many quarrels all together is to leave oneself without the capacity to make distinctions, and we have a responsibility to make distinctions.

    But I would add one other point. And I tried to make it in my closing remarks when I mentioned to you the Helsinki Final Act. Will there be other occasions in history in which a minority population feels disobliged and seeks to strike out on its own? We'll all have the power of judgment to determine whether that case merits international attention. But it also falls under the Helsinki Act, particularly for Europe, that governments keep their pledge, their pledge to treat their people decently and their minorities decently and to maintain a degree of amity, consensus, respect for institutions. So I believe that it lies in all our powers to make sure that there aren't going to be any more Kosovos by the way we organize and govern ourselves internally.

    ReplyDelete
  7. Åhå, en specialare! Inte illa - och jag tycker att det ser ut som en bra idé!

    Jag inser att det är ditt jobb att i första hand jaga FN-diplomater i NY, men jag skulle tro att du kanske skulle få intressantare svar i Peking och Moskva, eller hos analytiker av amerikansk, kinesisk eller rysk politik. Men jag inser vilka budgetimplikationer det skulle ha... men man kan väl få drömma... :)

    Intressant är också timingen, tänk om ryssarna bara håller på och försinkar det hela så att det inte stör inför det kommande ryska presidentvalet (mars 2008?)? Finns det kopplingar också på den amerikanska sidan att vilja ha Kosovo "ordnat" innan presidentvalet 2008? Är kineserna kanske fortfarande sura över bombningen av den kinesiska ambassaden i Belgrad? Är någon oroad över vart FN vill flytta sitt fokus om UNMIK kan lämna, t.ex. till Afrikas horn?

    Och - hur ser det egentligen ut inom EU, hur enigt är EU i Kosovo-frågan under ytan? Hur är det med t.ex. Spanien och Slovakien? Kanske kan rätt intervjuperson i Bryssel ge intressanta vinklar?

    Känns som om det finns oerhört mycket att fundera på i maktspelet runt Kosovo, som kanske kan ge en kul vinkel till en artikel?

    Hoppas att du kan få göra något mer på Kosovo!

    ReplyDelete
  8. Hej igen Leffe,

    Åh, om det ändå vore "mitt jobb" att intervjua FN-diplomater i New York – eller, det är det ju, men inte så ofta som jag skulle önska.

    Återigen, jättebra uppslag – Fokus borde vilja ha något om detta...tycker jag.

    ReplyDelete
  9. ...och du har såklart rätt i att frågan avgörs i huvudstäder som Peking och Moskva. Man får hålla till godo med respektive ambassadörer, i absolut allra bästa fall (och jag har ju Peking!) – men jag tycker att det ideala vore att skriva en artikel i samarbete med frilansar i dessa länder.

    Få svenska frilansjournalister som vill och kan jobba transnationellt, dessvärre, och ska man ställa kravet att de ska vara intresserade av säkerhetspolitik i allmänhet och Kosovo i synnerhet minskar skaran dessvärre än mer! I kombination med att det knappt finns avnämare!

    Men analytiker och så'na är ju i alla fall inte utom räckhåll, Manhattan kryllar väl av dem. (Jag säger bara: CFR, Council on Foreign Relations.)

    ReplyDelete