Donationsekonomi à la Dick

NEW YORK Som jag skrev nyligen har jag av publicistiska (och masochistiska?) skäl valt att donera 500 kronor som stöd till Dick Erixons fortsatta bloggande.

Nu skriver Erixon att hans insamling på blott fem vardagar inbringat drygt 90 000 kronor – det vill säga mycket nära målet att samla in 100 000 dito under maj för att bloggen inte ska läggas ner. Intressant. Sorgligt för alla som hellre skulle lägga sina pengar på att han skulle sluta blogga (men vad jag vet har de inte gjort det – ingen hindrar dem väl att bjuda över).

Kommentarerna till mitt förra inlägg gav upphov till frågor och viss diskussion. Hög tid att följa upp:

• "Vad är egentligen det sorgliga?", frågade Leffe. Svar: "det sorgliga" tyckte jag var att fria debattörer inte uppmuntras – och att det, enligt citatet från Erixon som jag klippte in, uppfattas som en belastning att gå sin egen väg och vara "sökande och nyfiken".

• "Vi är väl många som vill ägna tid åt sådant som inte går att sälja?" undrade Leffe också. Vem har sagt något annat? Inte jag. Inte Erixon. Jättemånga här i världen vill ägna tid åt sådant som inte går att sälja, intet tu tal om det.

• "Bloggande har väl i stort setts som något man gör privat och därmed obetalt?" skrev Jessika och "...det ingick faktiskt i paketet när man började blogga att det inte /fanns ekonomiskt stöd för bloggande/, så att gnälla i efterhand är just det, gnäll i efterhand." "Man kan inte blogga och utgå från att det ska betala hyran hur mycket man nu kan vilja det."
Underliga resonemang, tycker jag. Är det något som inte sker privat utan i allra högsta grad publikt så är det väl Dick Erixons bloggande om svensk och internationell politisk debatt.
Självklart har han inte utgått från att det ska betala hyran. Detta handlar om vad som är långsiktigt hållbart att lägga sin tid på. Insamlingen blickar framåt, så det var väl snarast "gnäll i förhand". Om det nu automatiskt ska anses som gnäll, när man ber om ekonomiskt stöd för en verksamhet som inte är institutionaliserad.

Det är ren idioti att påstå att Erixon ägnar sig åt "utpressning" och löjligt att skriva att han är "kinkig". (Fler sura kommentarer här och här. Positiva kommentarer här.) Och det behöver liksom inte finnas något samband mellan att miljoner enskilda bloggare tycker det är värt tiden att blogga på fritiden om orkidéer, politik, Kosovo, medier, vinprovning eller vad som helst utan någon som helst ersättning, och att Erixon skriver i bloggform och får pengar för det av sina läsare.

Jag tycker det är jättebra att Erixon testade vad marknaden var villig att betala för hans idéer och envisa debattstil, och kul att det verkat gå vägen. Att han är just bloggare är på sätt och vis ointressant. För min del kunde han lika gärna rista runstenar eller skriva flaskpost (fast det skulle näppeligen bli samma genomslag i debatten då...). Men det finns ju faktiskt inga "paket" som säger att det måste vara på det ena eller andra sättet vad gäller bloggande – tvärtom utvecklas ju nätet och nätskrivandets villkor ständigt, as we speak!
Visst skulle Erixon kunna blogga mindre frekvent, som Leffe föreslår – men om vi nu är en massa läsare som gärna stödjer honom för att han ska fortsätta vara galet manisk och reta upp oss med sina många inlägg, eller om vi kanske vill att han ska bekräfta vår världsbild: varför inte?

Det har skrivits en hel del om att Erixon inspirerats av superbloggaren Andrew Sullivan med sin vädjan om ekonomiskt stöd. Men det finns ju andra som bloggar för pengar – både i Sverige och i USA.
Jag ska bara trötta er med ett enda exempel: för några år sedan träffade jag en frilansjournalist vid namn Chris Allbritton, när vi båda gick på Columbia här i New York. Han var trött på att valsa mellan det ena vikariatet och påhugget efter det andra, och jag försökte peppa honom med lite nya karriäridéer. Som alltid var det svårt att klura ut finansieringsmodeller för kostsamma reportageresor.
Senare såg jag i medierna hur han själv kommit på något som funkade – och som då var rätt unikt: Han lät sina bloggläsare, via PayPal, finansiera en frilansresa till Irak våren 2003. Där var det som bekant inte många oberoende skribenter i övrigt då. (Nu är Chris TIME:s stringer i Beirut, men bloggar fortfarande här.)

Det finns som alla vet många behjärtansvärda ändamål här i världen. Dick Erixon och hans åsikter är inte det jag i sig brinner allra mest för att stödja, med mina surt förvärvade slantar, och det är heller inte det enda jag stödjer – men jag valde att skänka honom 500 kronor av dessa anledningar:
• Jag ville delta i ett trots allt ganska banbrytande bloggfinansiellt experiment.
• Jag har under min tid i USA fascinerats över hur pengar med stor energi samlas in till allehanda företeelser. (Läs en krönika jag skrivit om kulinarisk filantropi här, och min kompis J:s krönika om välgörenhetsevenemang på Manhattan här.) En donationsekonomi är inte önskvärd i alla sammanhang, men för bloggvärlden är den ganska idealisk.
• Att stöjda insamlingen kändes som en konkret och dagsaktuell tillämpning av Voltaires berömda devis.*) "Jag håller inte med om alla dina åsikter, men jag är beredd att betala 500 kronor för din möjlighet att yttra dem", typ.
• Jag har själv som USA-baserad journalist direkt och konkret nytta i mitt jobb av att läsa Erixons blogg (annorlunda perspektiv, sammanfattningar av debatter jag missat, länkar till medier jag aldrig skulle hitta annars).
• Precis som man bör tänka på att i tid stödja sin lanthandel eller kvartersbutik om man tycker det är viktigt att de ska finnas kvar som alternativ till Billiga Stormarknaden kan man gott tänka på att uppmuntra fria skribenter. (Detta resonemang har jag ju tillämpat på min egen verksamhet, se här.)

Måste också erkänna en sjätte anledning:
• Jag fascinerades av tanken på att Dick Erixon skulle bli åtminstone lite förvånad över att just jag genast donerade pengar. Men det lär jag väl isåfall aldrig få veta... (Är det för övrigt någon som någonsin sett Erixon kommentera på någon blogg någonstans? Inte jag! Det är på det viset mer runstensristare än bloggare över honom.)

Bloggen Framtidstanken skriver apropå Erixons insamlings-resultat (läs även om donationsekonomi här och här):

"...en mycket spännande och viktig utveckling. Ju fler affärsmodeller det går att bygga kring sitt personliga intresse, desto bättre är det, inte bara för individen utan för samhället i stort. Ju fler människor som kan försörja sig på sin passion desto bättre. Dick Erixon är med bland pionjärerna som visar vägen på en utveckling som precis bara börjat. Oerhört spännande att följa."

/Gunilla

*) Det var inte alls Voltaire! Jag kunde inte hitta någon länk till originalcitatet på franska, och surfade runt en hel del på olika Voltaire-sidor i min jakt, liksom denna skribent. Men som vanligt är det en kvinna bakom allt, visade det sig. Citatet kommer från den brittiska författaren Evelyn Beatrice Hall, dock i ett Voltaire-fiktivt sammanhang. Läs mer här.