Ännu mer om fria skribenters låga arvoden

NEW YORK Via Ali Esbatis kommentar på Katrine Kielos blogg hittade jag denna långa drapa från 2005 av Michael Nyberg. Den handlar egentligen om Ordfront-/Diana Johnstone-debatten, men innehåller bland mycket annat också följande resonemang, som delvis anknyter till vad Katrine K skriver (mina fetningar):

På kultur- och debattsidorna går det ännu att hitta alternativa informationer, men de materiella förutsättningarna för en i någon mening fristående samhällskritik blir allt sämre. Vid övergången till tabloidformat halverade Dagens Nyheter spaltutrymmet på kultursidan, medan ledarskribenterna snarast fick mer plats. Anslagen för frilansmaterial skars samtidigt ner radikalt. Idag betalar tidningen för debattartiklar vad man förr fick för notiser. Det finns undantag från denna utveckling, men många tidningar ute i landet betalar inget alls för inlägg på sina kultursidor. Man måste skriva i tjänsten eller på annat sätt ha sin försörjning tryggad för att delta i samhällsdebatten. Att i en bredare offentlighet analysera samtiden blir ett privilegium för anställda journalister, stadgade akademiker och professionella påverkare.
De så kallade frivilligorganisationerna tar över allt mer av samhällskritiken. Där har miljö- och utvecklingsfrågorna sitt centrum, där organiseras människorättskampanjerna, och där initieras debatterna om rasism och kvinnoförtryck. Många journalister som skriver om andra länder är på olika sätt knutna till dessa välgörare. De är själva involverade i deras projekt eller beroende av anställda i projekten för information och kontakter i en främmande miljö. Vår bild av omvärlden blir på detta sätt starkt färgad av frivilligorganisationerna.

Detta tror jag är helt sant, och det ska jag försöka skriva mer om i framtiden. Många av de utrikesreportage ni kan läsa, rapporter från krishärdar och katastrofområden, är skrivna inte av journalister – utan av anställda på biståndsorganisationer av olika slag.

/Gunilla