Kielos om arvoden

NEW YORK Jag gillar som bekant att uppmärksamma när andra frilansskribenter än jag, som exempelvis Isobel Hadley-Kamptz, tar upp problem som uppstår med låga arvoden.

Vilket Katrine Kielos gör idag, i ett långt PS i detta inlägg (som egentligen handlar om våldtäktsmål och är en kritik mot det liberala rättsväsendet). En kortad version, med min fetstilning:

"...det jag fakturerat för de 10 000 teckena i Arena var 4 000 kronor F-skatt. Alltså c:a 2 000 spänn för en månads arbete. (– – –) Jag vill inte klaga, jag har världens bästa jobb, jag vill bara säga att incitamenten för att ha några som helst intellektuella ambitioner i den här branschen är små. Jag tror att man måste ha det i åtanke när man klagar på att stora delar av svensk kulturdebatt är så personcentrerad, ytlig och i krönikeform. (– – –) Jag såg någon intervju med Horace Engdal där han pratar om att ett av problemen med den intellektuella nivån i svensk debatt har att göra med att nivån på frilansarvodena har stått still sedan sextiotalet. Då kunde man leva på att skriva två mer genomtänkta artiklar i månaden.
Nåväl, nog med gnäll. Jag inser att man är jävligt priviligierad som får skriva i forum som folk läser, men det hade onekligen varit trevligt om man hade haft råd att skriva lite bättre i dessa forum.

Skulle inte förvåna mig det minsta om nivån på frilansarvoden för debattmaterial verkligen stått stilla sedan 60-talet... Vad vet jag, utom att arvodena för kvalificerad reportagejournalistik (i tidningar som t ex Scanorama) tycks ha varit helt fantastiska på 80-talet.

Själv spelar jag inte i samma liga som Katrine Kielos och har inga intellektuella, opinionsbildande ambitioner med min journalistik. Men, vi har kanske ungefär samma kvalitetsambitioner inom våra respektive områden.
Och eftersom jag så sent som i förrgår fick rekommendationen att försöka sälja in reportage från USA till just Arena från en välmenande kompis (och Arena-läsare, tror jag) kan jag ju inte låta bli att sucka lite, utan att alls veta vad tidningen betalar för reportage. Problematiken är dock på intet sätt typisk för Arena – Kielos hade blott fått marginellt bättre betalt om hon hade skrivit för exempelvis en dagstidnings kultursida.

Dessvärre är det orealistiskt att man någonsin ska få vettig ersättning för att lägga ner en hel månads arbete på en enda genomarbetad artikel, opinionsbildande eller ej (om man inte lyckas få ett kontrakt med Vanity Fair eller Atlantic Monthly eller så). Man blir ju frilansskribent just för att man ska kunna välja att syssla med sådant ändå, även om det inte direkt är lönsamt. Utrikesjournalistik betalar man också ofta i praktiken för att syssla med – det tar otroligt mycket tid, man har extremt höga omkostnader som man inte får betalt för, och materialet är ofta väldigt svårsålt.

Jag vet inte hur man ska komma runt det. Man måste tänka att det handlar om "gungor och karuseller" för att inte bli helt vansinnig på kuppen. Eller gifta sig rikt?! Själv drömmer jag om att sponsras av Apple och SAS, helst båda.

Bästa Katrine Kielos, skänker jag 500 kronor till Dick Erixon som en uppmuntran till en fri skribent är det inte mer än rätt att jag skänker detsamma till dig. Vänligen meddela kontonummer snarast.

/Gunilla