Rewrites är snylteri

NEW YORK En krönika/debattartikel många journalister borde läsa om och om igen är den som reportern Fredrik Sjöshult (mest känd för scoopet om Sapnet) skrev för Dagens Media i fjol, apropå att han och dåvarande arbetsgivaren Dagens Industri tröttnat på att ständigt se hans avslöjanden och nyheter plankas av andra redaktioner.

Hela texten finns här. Låt mig citera några väl valda delar:

"...det är skillnad på att sno och snylta. Sno gärna mina nyheter och följ upp dem, men jag tänker inte acceptera att hela artiklar skrivs av och används i kommersiellt syfte av företag eller konkurrenter.
(– – –)
Här handlar det om att systematiskt profitera på det arbete som min arbetsgivare betalar ganska dyrt för.
(– – –)
... då spelar det ingen roll hur många credits jag och tidningen dekoreras med. En vanlig missuppfattning bland branschens parasiter tycks vara att tre, fyra källhänvisningar i en kopierad text undanröjer upphovsrätten.

Den som vill veta mer om hur upphovsrättsjurister resonerar kring "credits" och "rewrites", apropå det viktiga sista stycket ovan, bör genast läsa denna mycket intressanta Journalisten-artikel i ämnet – framför allt det professor Jan Rosén säger om citaträtten där. Enligt honom bör en reporter skaffa tillstånd för att återge intervjucitat från en annan skribents text. Citatet får i alla fall inte vara "ett nytt kommersiellt utnyttjande" av sådan text. Dessutom säger han att:

"... citaten får bara användas i sammanhang där skribenten självständigt beskriver eller analyserar en situation, och då för att belägga eller exemplifiera den egna framställningen."

Varför kom jag att tänka på Fredrik Sjöshults och Jan Roséns respektive resonemang just idag? Jo, av den enkla anledningen att jag läste en liten text på svd.se, apropå att typsnittet Helvetica fyller 50 år.

SvD-texten utger sig implicit för att vara en rewrite, med flera hänvisningar till denna text på BBC:s förnämliga webbsida – men är inget annat än snyltning på BBC:s arbete, som är en personlig och självständig text byggd på flera intervjuer. Även om en text om ett jubilerande typsnitt är lättsam feature-läsning, snarare än ett tungt nyhetsgräv, stämmer Sjöshults logik väl in.

Dessutom är det rätt slarvigt gjort.

Exempel I: lite väl fritt förhållningssätt till översättning av direkta citat, SvD:

- Den har en modern attityd. Den är typisk för stora företag, men å andra sidan är den en favorit hos frisörer och kebabkiosker också. [Lars Mueller, "hängiven Helvetica-entusiast"]

Ur originalet:

"It has a modern attitude which lines up with the aesthetic premises of the 1950s and 60s. Helvetica is a corporate typeface, but on the other hand it's the favourite of hairdressers and kebab shops.

Exempel II: rent slarv med vem som "citeras":

Enligt Mueller är ursprungslandet*) en del av framgången.
- Landet är känt för sina kvalitetsklockor och sina rena gator. Det är den typen av saker som företagen vill utstråla, säger han till BBC:

Men Lars Mueller sade inte så, enligt BBC-artikeln. Där refererades (inte citerades) istället Frank Wildenberg, chef på tyska företaget Linotype som äger rättigheterna till Helvetica lite mer uförligt och annorlunda:

As Wildenberg notes, its Swissness is part of the appeal. The land where clocks run meticulously and the streets are spotless carries the kind of cultural resonance that the logo makers and brand masters of the major corporations might like a bit of.

Kan inte låta bli att undra vad som skulle ha hänt om svd.se-reportern följt Jan Roséns uppmaning och försökt få tillåtelse att återvända "Muellers" "citat"...

*) Att "ursprungslandet" är Schweiz fattar den allmänbildade läsaren av sammanhanget, men det framgår dessvärre inte av SvD:s text (däremot såklart av BBC:s).

Att bearbeta artiklar på detta vis är knappast ett nytt fenomen. När Hjalmar Söderberg skildrar redaktionslivet på "Nationalbladet" (≈Svenska Dagbladet) i Den allvarsamma leken på 1910-talet satt kulturskribenterna, såvitt jag minns det, och översatte ur och skrev om artiklar ur tyska tidningar ganska fritt – säkert utan att inhämta tillstånd för att återge intervjucitat. (Jag menar egentligen inte att göra någon poäng av att det råkar handla om "samma" tidning. Och jag vill självklart egentligen inte kritisera just SvD – min egen kära plantskola! – ty detta är, tror jag, ett generellt fenomen inom journalistiken.)

Upphovsrättsjuristernas resonemang, såsom de återges i Journalisten, om hur man får förhålla sig till andras citat och artiklar har dessvärre inte något genomslag i branschpraxis. Det ser vi väl dagligen exempel på, knappast bara denna – trots allt triviala – Helvetica-text.

Jag fattar att jobbet som webbreporter handlar om att snabbt skriva många artiklar om läsvärda fenomen, snarare än att idka originaljournalistik. Jag förstår att det sällan finns tid att göra självständiga bearbetningar av uppslag (exempelvis att ringa någon av Sveriges alla grafiska formgivare och typsnittsentusiaster). Och ja, jag tycker att det väl finns allvarligare missförhållanden inom journalistiken att kritisera än detta.

Men ändå. Jag skrev här om hur trist jag tycker det verkar vara att skriva webb-rewrites.

Finns det förresten någon som vet hur det gick för Fredrik Sjöshult och hans advokat?

/Gunilla


P S Jag har nog också totat ihop en och annan rewrite i mina dagar, även om det som tur är är sällsynt (och förhoppningsvis har det mer handlat om att använda olika tidningar som källor till en egen text, än om ren snyltning). Och gudarna ska veta att jag, med angivande av källa, återgett citat utan att "inhämta särskilt tillstånd"! (Jag fattar inte ens vem professor Rosén menar att man skulle inhämta tillstånd från, intervjupersonen eller originalreportern.)
Jag tar mig ändå friheten att här kritisera snyltjournalistik – mest av allt för att jag vill höja min egen ribba, och sätta press på mig själv att inte slarva.
Det gäller för övrigt det mesta som jag publicerar här med kategorin "mediekritik".