"Smickrande att folk vill ha ens texter"

NEW YORK Det är såklart inte bara samhällsdebatt, utrikesreportage, undersökande/grävande journalistik och genomarbetade matartiklar som lönar sig dåligt. Mängder av yrkesgrupper har som bekant svårt att ta betalt för sitt arbete. Power Ekroth berättar om tillvaron som konstkritiker/curator – på konstkritik-sajten SARTS som nyligen dök upp aktivt på nätet igen! – här. Citat ur en längre intervju:

Det var också lite roligt de första gångerna att se sitt eget namn i de där tidskrifterna som för mig en gång i tiden var "magiska" såsom Frieze eller Artforum... Det är både löjligt och kokett, jag vet, men alla har väl något fåfängt i sig och hos mig yttrade det sig bland annat på det här sättet. Det är ju också smickrande att folk vill ha ens texter! Nu, när jag är van vid att lönen för ett "pick" på Artforums hemsida är 35$ (nä, jag har aldrig sett skymten av det) har väl charmen falnat vad gäller just de där magasinen, men eftersom de läses av så många innebär det en chans att faktiskt påverka, och det gör jag mer än gärna. Varje månad är jag beredd att ge upp både curatorskapet och kritikerskapet eftersom det är sjukt dåligt betalt men sen dyker den där förbannade passionen upp igen. Jag önskar jag kunde bli börsmäklare eller så vid sidan av.

Tja, se alla de här postningarna om frilansarvoden som konsumentupplysning – alla ni som tycker att det verkar roligt att jobba med det som verkar roligt (det är det, i och för sig...).

Min kollega Nuri Kino – "en nyhetsfabrik på två ben", som Medierna kallade honom i lördags – har skrivit en krönika om frilansandets väl och ve här.

/Gunilla