Bumping and Mingling in Shaw

WASHINGTON DC Området jag "bor" i här är lite grann som Washingtons svar på Harlem. Alltså ett centralt område lite i utkanten av sta'n som har en rik och skiftande historia, som under 1900-talets början blev hemvist för mest svarta amerikaner, som efter andra världskriget ghettoifierades, som efter Martin Luther Kings död 1968 blev scen för upplopp och bränder, som ansetts farligt att röra sig i, som det varit stigmatiserande att bo i – men som de senaste åren lyckats vända utvecklingen. Vartenda townhouse tycks vara en byggnadsarbetsplats, det håller på att bli riktigt fint.

Shaw heter det, eller Midcity, eller Mount Vernon. Jag är lite osäker på om detta är olika områden intill varandra, eller om de överlappar, eller om något av namnen är mäklarspråk – isåfall kanske Mount Vernon. På de skyltar som satts upp i området för att uppmuntra till kulturturism och ökad historisk medvetenhet/stolhet bland invånarna beskrivs stadsdelen så här idylliskt:

Shaw has always been "a place between places," where races and classes bumped and mingled as they got a foothold in the city.

Och det gäller ju för Harlem också.

I morse var jag på väg till Caribou Café, där jag satt och skrev igår – ett trevligt kedjekafé, som är en rip off på Starbucks men med gratis wifi. Men eftersom jag tog en annan väg än i går upptäckte jag något annat, och mycket närmare: Azi's Café. Mitt i Shaw. Ett så kallat mom and pop-ställe, som det heter på engelska, alltså ett litet familjeföretag till skillnad från Corporate America-kedjorna. Det drivs av Azeb Desta – en etiopisk kvinna som hoppat av sitt jobb i köket på Ritz Carlton Hotel för att starta eget med stöd av Shaw Main Street Business Association. Till min stora förvåning hade de trådlöst och gott kaffe – så jag blev sittande där och jobbade hela dagen och slapp gå hela vägen till Caribou. Azi's Café är nog det enda i sitt slag i Shaw (och det finns få liknande i Harlem)!

Var tvungen att göra en intervju genom att ringa till Sverige. Jag lyckas alltid sälja in jobb som innebär telefonintervjuer med Sverige från konstiga platser, men när jag är i Stockholm brukar telefonintervjuerna gå till platser som San Francisco och Pune (Indien) – allt för att garantera maximerade telefonräkningar!
För att istället minimera desamma ringde jag denna gång via Skype, men det fungerade inte alls (som vanligt, tyvärr). Först födelsedagsringde jag till en nybliven fyraåring, nämligen min äldsta brorsdotter, men hon blev rätt förvirrad av den dåliga samtalskvaliteten. Sedan ringde jag till min intervjuperson, en viss kock som får vara hemlig tillsvidare – och han hörde mig inte alls (bara sig själv).
Så då fick jag knalla vidare till en bensinmack och göra på det halvtraditionella viset: köpa ett telefonkort för samtal från en telefonautomat. Det gick mycket bättre. Gjorde intervjun – som handlade om rökt abborre, fine dining, vikten av goda råvaror och gott ledarskap i köket, och om Vaxholm – omgiven av igenbommade tegelkåkar och halvsluskiga typer i bullriga bilar! Two worlds apart, men ändå samma.

/Gunilla