Transparens

NEW YORK Ni som är intresserade av journalistisk etik och journalistiska arbetsmetoder, lyssna på P1-programmet Publicerats (8 september) uppföljning av den så kallade Sefastsson-affären.

De båda gästerna som medverkar – Svenska Journalistförbundets etikombudsman Justus Bennet och Sydsvenskans motorjournalist Lasse Holmström; jag hade aldrig hört talas om någon av dem tidigare – är mycket bra i sina resonemang om problemet med journalisters dubbla roller, etik, redaktionella metoder, problemet med produktionsbolag och annat.

Sydsvenskan tycks ha en ovanligt mogen inställning till allt detta, åtminstone som det beskrevs i programmet. Jag har inte haft mycket med den tidningen att göra, men har förstått av kompisar som skrivit för dem att de skiljer sig från såväl DN som Svenskan på flera punkter – åtminstone förr vägrade tidningen ens ta in (gratis) pressbilder som erbjöds dem! "Etik får kosta", säger tydligen chefredaktören Peter Melin – enligt Lasse Holmström.

Han talade också om att det gäller för redaktionerna att försäkra sig om att även frilansar följer de etiska regler som gäller för de anställda – det är "upp till den som köper att förvissa sig om vad folk håller på med". Det är en ovanlig hållning, kan jag säga...

Uppslag till mediegranskande reporter: Ring upp rese-, nöjes- och kulturredaktionerna på de stora Stockholmstidningarna, och fråga i vilken grad de är medvetna om att de köper in intervjuer, artiklar och annat material av frilansar som inte betalat sina resor själva utan blivit flugna till olika platser av konstmässor, skiv- och charterbolag. Påstår de att de inte vet, ställ skarpa följdfrågor! Jag gissar att de kör med en don't ask, don't tell-policy...

Roligt citat av Justus Bennet: "Som journalist får man bita i det sura äpplet" (det vill säga inse att yrket innebär en hel del begränsningar av vad man kan göra på fritiden och som extraknäck).

Nu ska jag lyssna på Publicerat en gång till. Det håller nog för en repris.

/Gunilla

P S OBS! Det där med att få resor betalda av olika typer av bolag, typ nå't skivbolag som vill att man intervjuar deras artist i Los Angeles, bygger icke på egen erfarenhet. Jag får nästan aldrig sådana erbjudanden, och mina reportageresor bekostar jag själv (utom de kanske 5 procent som bekostas av nå'n redaktion).
Hmmm ... finns ju undantag. Exempelvis fick jag 1996 åka till ett företag med huvudkontor i Bryssel på deras bekostnad, nämligen DHL (mycket intressant mutresa, ett fenomen jag skrev om i JMK:s studenttidning – och nota bene, den fick mig att inse att svenska journalister har högre tröskel än våra nordiska kolleger).

Alla avsteg från den smala vägen redovisas dock här på bloggen!

Och är det någon som till äventyrs har frågor om hur jag hanterar journalistiska etik-dilemman – till exempel bekänner jag gärna gratisgrejer jag tagit emot före bloggredovisningens tid, om jag kan dra mig några till minnes, och om någon alls är intresserad – får gärna ställa dem i kommentarfältet, så ska jag svara efter förmåga.

Konkreta exempel på det där med "don't show, don't tell" tänker jag dock inte ge, eftersom det isåfall skulle kunna bli så att vissa i grunden goda och skickliga frilansjournalister – och kanske en och annan konstskribent? – får sin yrkesheder ifrågasatt (fastän det är deras avnämare som inte velat betala en resa).

Och jag kan inte lova att jag svarar så öppet om svaret isåfall skulle innebära offentlig kritik mot redaktörer jag fortfarande jobbar med. Kan dessvärre bara outa mig själv.