La First Lady n'est-ce plus

NEW YORK Jag är lite fascinerad över att berättelsen om det franska presidentparets skilsmässa blev så pass stort uppslagen i svenska medier. Inte för att det är en privatsak, utan mer för att Cécilia och Nicolas Sarkozys olika love story-turer knappast följts av svenska nyhetskonsumenter tidigare (lär ju ha varit en riktig följetong i franska medier).

Men det är inte svårt att förstå att det bedöms vara en bra story. Vem som helst kan identifiera sig och ändå inte alls med hur det möjligen kan kännas att märka att den man gifte sig med plötsligt är president av Frankrike – och att det inte kan vara lätt att hålla ihop ett äktenskap under de omständigheter man då lever under.

Jag råkade stå alldeles intill Cécilia Sarkozy när hon var i New York nyligen, samtidigt som hennes make hade en pressträff sedan han talat inför FN:s säkerhetsråd. Jag har sällan sett så många journalister som de som bevakade honom, trots att ingenting riktigt hett stod på agendan. Det var helt enkelt nyhetsvärdet med Nicolas Sarkozy lui-même som lockade. Han gillade uppenbarligen uppmärksamheten.

Och hon stod alltså intill mig, och tittade bort mot honom och pressuppbådet utan att med minen uttrycka något särskilt. Men det märkliga var hur hon var klädd. Hon hade på sig jeans och en vanlig jacka (en skinnjacka? kanske, minns inte riktigt)! Det finns knappt någon människa som ens en vanlig dag på FN går in där i jeans, utom möjligen vaktmästarna. Cécilia Sarkozy såg inte det minsta ut som om hon var där som hustru till en av världens mäktigaste män – utan mer som att hon strax skulle ta bilen och åka och handla, eller sticka på tennisträning.
Hur mycket jag än gillar när folk klär upp sig fanns det något befriande i hennes gåtfulla uppenbarelse (se bildspel i Le Monde). Det vore rätt cool om de ändå låter henne fortsätta uppdragen som medlare.

/Gunilla