Being Cheap (and Getting Rich Slowly)

NEW YORK Jag missade kanske inte så mycket på att inte få diskutera Intelligent Life, av Vassa Eggens totalsågning av magasinet att döma.

Men de där lättförtjänta (nåja) pengarna var bara början. Onsdagskvällen utvecklade sig så att jag till sist kände mig som en av alla så kallade snålbloggare, som gör allt för att leva billigt och minimera sina utgifter (exempel här; läs de kritiserande kommentarerna i detta inlägg...).

Det började med att en man på gatan erbjöd en veckas gratis språkkurs på nätet. Jag skulle i vanliga fall inte vara så intresserad (tycker det är roligare att ha en levande lärare) men när jag kom på att jag med tanke på kommande resa gott kan behöva ruska liv i min spanska från i somras tackade jag glatt ja. Har dock fortfarande inte loggat in...

Sedan stod jag minst en timme – den timme jag sparat på att slippa vara med i fokusgruppen – på Barnes&Nobles och tjyvläste böcker i konsten att investera. Ni må tro att det finns många sådana i en amerikansk bokhandel! Det är en salig röra av "get rich fast"-handledningar av olika slag. Stock Investing for Dummies, Online Investing for Dummies, Personal Finance for Dummies och så vidare...

En del av böckerna, främst denna, talar om något de kallar "caffè latte-faktorn" – och det går ut på att om man avstår från att slentrianmässigt kila in på Starbucks varje dag, och istället investerar de där 4–5 dollarna man sparar för varje kaffe, så blir man smått förmögen bara där en vacker dag. Oprah Winfrey erbjuder rentav en latte factor calculator här. Tydligen tar det blott 41 år att bli miljonär på detta vis – och nota bene, nu talar vi om att bli dollarmiljonär. Getting Rich Slowly!

Jag hade ju just fått inte mindre än 150 dollar, så jag tänkte nästan att jag borde skaffa en "Intelligent Life"-portfölj och se hur mycket just de pengarna skulle kunna förmås växa. Men om det ska vara någon poäng med det måste jag nog tillföra den en massa kaffepengar kontinuerligt, och jag är inte helt säker på att jag vill avstå från mina dagliga laster... (Till Intresseklubben: Jag dricker för det mesta 2 –3 caffè latte om dagen, men eftersom jag oftast gör dem själv hemma – väldans goda, faktiskt – och bara understundom uppsöker Starbucks sparar jag i och för sig en del pengar.)

De två böckerna jag läste mest i visade sig ha diametralt olika investeringsfilosofier, så kallad stock picking respektive extrem diversifiering, så jag kände mig som om jag hamnat mitt i en korseld. Båda sidorna avfärdade den andras strategi.
Just dessa böcker bläddrade jag i av en ren slump. Men de heter, för den som är intresserad, Rule #1: The Simple Strategy for Successful Investing in Only 15 Minutes a Week! och [kolla titel].) Av bara farten fortsatte jag tjuvläsa några finanstidningar. I de flesta amerikanska boklådor höjer ingen på ögonbrynen om man tillbringar timmar med att läsa deras böcker och magasin.

Sedan gick jag vidare till ett cocktailparty som jag hade blivit inbjuden till. Det var tack vare det som jag tyckte att jag kunde tacka ja till fokusgruppsgrunkan, för lokalerna låg bara några stenkast från varandra.
Nu hamnade jag på Columbia Club – en traditionell klubblokal för alumni från Columbia University och Princeton dito, som jag aldrig tidigare satt min fot på men som visade sig vara en aningen daterad men dock trevlig ... tja, medlemsklubb. Själva minglet var rätt trist och gick ut på att en avdelning på universitetet ville ragga kulturrelaterade praktikplatser åt sina studenter – men där fanns vin och snittar. Gratis, hehe, i riktig snålbloggarstil.

Sedan gick det bara utför. Vips, hade jag råkat crasha Columbia Clubs "new members"-mottagning, som ägde rum i en stilig klubblokal intill minglet. Och där fanns en uppsjö av räk- och lövbiffssnittar samt en kock som lagade pasta med valfria tillbehör på beställning. Samt en bar. Jag smorde kråset som en galning, och löste ut håret i hästsvansen så att de som prickat av medlemmarna vid dörren inte skulle känna igen mig som den som smet in så fräckt när de vände ryggen till.
Som tur är träffade jag här flera riktigt trevliga personer, med ett förlutet på vardera Columbia Law School, Teachers' College och på ingenjörsutbildningen – och vips fick jag några uppslag till stories. Från Nigeria!

Därefter var det dags att åka hem. En konstig kväll blev det, trots allt, helt enkelt lite underligt att bara hamna på obekanta ställen med obekanta människor. En chock för mig, som annars mest suttit hemma på sistone, att överhuvudtaget vistas bland folk.

Men billigt blev det allt, och det är vi inte vana vid här i New York. Här brukar dollarsedlarna flyga iväg så fort man sticker näsan utanför dörren.

/Gunilla