Storbrorsfasoner eller marknadsförings-chutzpah?!

NEW YORK Här skrev jag lite om begreppet "Capital of Scandinavia" och om hur det fått anspela på Stockholm i New York Times.
Frilansskribenten Jan Ohlin har tipsat mig om en artikel han skrivit, en ambitiös fördjupning med många intervjuer om hur det gick till när Stockholm helt fräckt norpade åt sig konceptet i marknadsföringssyfte (i min gamla avnämare Arbetaren). Tydligen kläcktes formuleringen av en reklammakare efter en flaska rödvin.

Ordet "huvudstad" är komplicerat – dels är det ett ord som står för den stad i en självständig stat som hyser statens regeringschef, dels används det ju i lätt genomskådligt marknadsföringssyfte och/eller som rena plojar. Jag har till exempel susat igenom små hålor på den kaliforniska landsbygden som kallar sig "vitlökens världshuvudstad" och "kronärtskockornas huvudstad"; här finns en uttömmande lista med flera amerikanska exempel (blåbär, alfalfagroddar, julgranar – alla har de huvudstäder...).
Det är fullt begripligt om exempelvis amerikaner nu tror att Stockholm de facto är huvudstad i den första bemärkelsen, i landet Skandinavien. Jag tycker att konceptet "Capitals of Scandinavia" som Ohlin skriver att Köpenhamn, Oslo och Stockholm tidigare gemensamt använt fungerade bra.

Artikeln är full av subtila dråpligheter. Citat:

Finland som inte hör till Skandinavien får vara med för att motivera ”den centrala placeringen”, det kulturella ledarskapet bekräftas av bland annat Nobelmiddagen och bilder visar hur man kan spela golf ljusa sommarnätter när solen gått ner i södra Europa. Det är marknadsföring. Men kallas fakta.

Läs även Wikipedia, som har ett långt och intressant avsnitt om "huvudstäder".

/Gunilla