02 October 2007

Thai Air - blåsningen

NEW YORK Resumé berättar om hur Thai Air ger rejäla rabatter – 50 % – till journalister som flyger med dem vissa perioder, för att flygbolagets namn ska nämnas i möjligaste mån.

Som ni vet skriver jag ofta om yrkesetiska dilemman här på bloggen och redovisar när jag själv rör mig nära diverse gränser för vad som kan anses vara OK eller ej. (Ni hittar sådana inlägg under kategorierna goodie bags och andra mutor samt journalistisk transparens.) Så vad tycker jag om de här Thai Air-biljetterna? Hmmm, jo de verkar synnerligen tveksamma, såklart. Typiskt en så'n grej som "undergräver allmänhetens förtroende för journalistkåren" etc.

Jag har aldrig hört talas om att just Thai Air har detta erbjudande. Däremot har jag ofta fått tips om att jag borde ringa flygbolaget si eller turistbyrån så för att få hjälp med biljetter till mina resor – något jag faktiskt aldrig gjort, eftersom det bär emot att tigga om rabatter, och eftersom det är väldigt skönt att känna sig fullkomligt fri från alla bindningar.

Samtidigt kan jag inte säga att jag aldrig någonsin skulle fixa Thai Air-biljetter på de villkor som anges i artikeln. För jag kan garantera att jag är hjärtligt trött på att jämt själv stå för alla mina flygbiljetter. (Det händer mycket sällan, nej aldrig, att redaktionerna jag gör jobb för vill vara med och dela på några som helst resekostnader för mina reportageresor, utom i de få fall de själva bett mig åka någonstans.)

Fast jag tycker det är smått tragikomiskt när garvade reportrar, som Niklas Svensson i Resumés artikel (tillika den bleke mannen till vänster på bilden nedan), standardmässigt försvarar att de tagit emot gratis eller kraftigt rabatterade biljetter, eller motsvarande, med motiveringen "Men jag skrev minsann inte en rad om det hela!" – eftersom det anses fult att skriva köpta texter.
Det är möjligt att man uppfyller Journalistförbundets etiska krav på det viset. Men man beter sig faktiskt inte särskilt schysst eller etiskt mot företaget – om de nu förväntar sig att man tar emot en biljett för att syssla med något annat i Thailand än ren semester, nämligen att skriva texter där namnet Thai Air figurerar. Fast det finns säkert många journalister som tycker det är kul att blåsa företag på pengar?! Tja, här är tydligen två:

[svenssonsjoshult.jpg]

Men det kan ju verkligen hända att Thai Air inte uttryckt sina förväntningar särskilt tydligt. Kan hända att det hela framställts som en rabattyp av många i rabattfloran, och isåfall är det inte mycket att säga om. (Fredrik Sjöshult betonar att han bokat journalisbiljetter via Thai enbart för att det blev enklare än att "jaga runt på nätet".)

Eller jo – det finns mycket att säga i frågan. Jag har hört flera (frilans)journalister skryta om hur de åkt med på pressresor och sedan minsann inte skrivit något om resmålet/arrangemanget/vad-det-nu-varit. Ibland kan det ha varit för att det verkligen inte fanns något intressant att göra av det hela, men ibland tycks det mig att journalisten försöker hävda sin självständighet och smartness. Som om man både kunde äta kakan och ha den – fara på en gratisresa, men ändå framstå som duktig och omutbar journalist genom att blåsa företaget som bjudit en/turistorganisationen som ordnat alltsammans (och som naturligtvis vet att de måste säga något i stil med "Vi har naturligtvis inga krav på att ni ska skriva något").
Nej, då tycker jag faktiskt att det är ärligare och mer korrekt att antingen betala själv och se det som semester eller en egenfinansierad reportageresa, eller att låta sig bjudas och sedan faktiskt också skriva något (med upplysning till läsaren om omständigheterna).

/Gunilla

P S Se gärna Anders Andarves kommentar till Resumé-artikeln, om Göteborgspostens resereportage. Jag har ingen aning om ifall det stämmer just för den tidningen, men som jag skrivit här flera gånger är resejournalistikgenren och dess finansering ibland synnerligen tveksam, såvitt jag kan bedöma.

3 comments:

  1. Å jag som prutar på allt! Jag försöker t.o.m. pruta när jag köper Expressen eller Aftonbladet (eller när jag gjorde det; numera bojkottar jag just de "aftontidningarna"). Så jag får så många rabatter att jag inte kan hålla reda på alla. Har mer blivit en jargong (även lärt ungarna) av typen: Om jag inte frågar så får jag aldrig veta hur priskänslig produkten är. Fast jag är ju inte journalist, så det är ju inte samma sak ...
    /Stefan

    ReplyDelete
  2. "Om jag inte frågar så får jag aldrig veta hur priskänslig produkten är." - hahahahaha, den var bra! Kanske man säga att man bara bedriver undersökande journalistik kring priselasticitet, hahahahaha...

    ReplyDelete
  3. Jag vill nog påstå att i större delen av den värld vi kallar jorden, så är det vanligare att pruta på begärt pris än att inte pruta. I nordafrika, där jag bodde i tonåren, så betraktades man som korkad om man inte förhandlade priset på marknaderna. Men det ÄR skillnad på när det har koppling till ens person/yrke, det håller jag med om.

    /S

    ReplyDelete