Läsarfråga om tipspengar

Gunilla, du som är journalist, vad är en "nyhet" värd om man betalar 50 000 kr för den? Borde inte den uppgiften finnas med i artikeln, med beloppet angivet, på samma sätt som du hävdar för sponsrade resor/reportage? Vad får ni lära er om det i utbildningen och följer journalisterna (generellt sett; alla agerar inte lika) det ni får lära er i det avseendet? Jäkligt nyfiken ...

/Stefan


Snabbt ihoprafsat svar innan jag tar itu med mina disk- och kvittoberg:
Jag antar att du syftar på Peter Wennblads texter i Neo och SvD Brännpunkt (jag har läst båda tidningarna, på papper) om kvällspressens hyckleri när de betalar tipspengar utan att lämna kontrolluppgifter till Skatteverket.

Du har helt rätt i det du antyder, att en nyhets eller berättelses värde devalveras rejält när en redaktion betalar för den. Av främst den anledningen sitter det i många journalisters ryggmärgar att man aldrig, aldrig, aldrig betalar en uppgiftslämnare.
Det blir ju omöjligt att värdera trovärdigheten i alla detaljer, om det finns minsta anledning att tro att en berättelse bättras på för att bli mer värd i pengar. (Värderingen kan i och för sig vara knepig även utan tipspengar, och en uppgiftslämnare kan ju drivas av andra saker – t ex att få sätta dit någon eller att hamna i tidningen – och jag utgår från att de redaktioner som håller på så här tycker att de kan kontrollera berättelserna de köper tillräckligt.)

Uppdatering: Läs Mårten Schultz' kommentar om hur meddelarfriheten och skattelagstiftningen krockar, med kritiska invändningar mot Wennblads resonemang, och hans debattartikel i SvD hösten 2003 om hur checkblocksjournalistik skadar förundersökningar och sätter rättssäkerheten ur spel.

Utvikning: Själv har jag gett intervjupersoner lite pengar i några enstaka undantagsfall. Det har då handlat om fattiga människor i länder som Haiti, som delat med sig av mycket tid för att jag skulle få mina stories – tid som de annars hade kunnat använda till att skaffa inkomster till sin försörjning. Men det har då absolut inte varit fråga om någon i förhand uppgjord "deal", utan jag har kanske i efterhand valt att lämna en slant för att en mamma skulle kunna köpa något till barnen.
Även om jag står för de få betalningar jag gjort – till enstaka personer/familjer – har jag tänkt mycket på problematiken. Det är lätt att tänka sig in i situationer där mindre nogräknade individer i kris- och konflikthärdar tjänar ansenliga hackor för att servera dramatiska stories till influgna murvlar i behov av material (win–win...) – och även i mer normala situationer känns det fel att betala en intervjuperson, av journalistiska såväl som mer praktiska skäl. Fast när man lärt känna personer som man enkelt kan hjälpa åtminstone för dagen så får man skrota sina publicistiska principer en stund. Och jag har aldrig gett några pengar till någon som krävt det. I regel vill människor inte heller ha några allmosor, utan vill hellre bjuda mig hur fattiga de än är – så jag föredrar att hjälpa på andra sätt (en gång gick jag iväg och handlade ett par kassar med råvaror, och så lagade vi mat och åt tillsammans).

Men för många journalister är det alltid tabu att betala något alls. En av mina fotografer skulle till exempel aldrig betala ett öre till någon, ens under de omständigheter jag själv gjort det.
(Självklart ska man inte heller betala människor för att de ställer upp på pressbilder, men detta kan också vara svårt att upprätthålla på vissa platser i världen där människor lärt sig att systematiskt ta betalt av turister som fotograferar dem...exempelvis i det inre av Västpapua.)

Nå, tillbaka till den normalsvenska verklighet vi egentligen talar om.

Att man aldrig ska betala sina källor är naturligtvis vad som lärs ut på journalistutbildningar, även om jag inte kan minnas att detta var någon jättestor diskussionsfråga på JMK:s seminarier om redaktionella arbetsmetoder/etik/förhållningssätt (men jag är säker på att det togs upp någon gång).
Där handlar dock ofta om Den Goda Journalistiken, mindre om den kommersiella verklighet som kvällstidningarna är en del av... Som Peter Wennblad antyder är det oemotståndligt att lägga vantarna på en story som man fattar genererar många sålda exemplar. En extrem är väl de brittiska tabloiderna, som betalar skyhöga belopp för "kiss and tell"-stories eller skandalbilder.
Med tanke på alla människor som genom tiderna jobbat på främst Aftonbladet och Expressen är det en smula underligt att det inte kommit fram mer om vilka belopp det kan röra sig om, men att det kan röra sig om tiotusentals kronor för vissa berättelser med stor löpsedelspotential kommer väl inte direkt som någon chock. Själv har jag mycket dimmiga begrepp om hanteringen.

Jag håller helt med dig om att sådana här uppgifter gott skulle kunna vara helt transparenta, det vill säga att tidningarna deklarerar att de betalat för en story och hur mycket. Men precis som det inte lär dyka upp uppgifter exempelvis om hur omkostnaderna för resor har betalats lär inte heller detta dyka upp...såvida miljoner läsare inte hotar med köpbojkott annars.

Jaha, det var bara lite fritt och snabbt ur huvudet. Vi får se om det kommer fram lite vettigare uppgifter och mer genomtänkta åsikter som ett resultat av Peter Wennblads texter. Det finns förresten en hel del mer eller mindre kända fall i presshistorien om publicistiska haverier som varit en följd av att någon sålt en story, men just nu kommer jag inte på några exempel. Någon annan?

Uppdatering: Mest känt i den genren är väl Christer Pettersson, som väl mer eller mindre stått på Strix Televisions lönelista.

Gunilla