Palsternackskolor mer ljuvliga än bisarra

STOCKHOLM Jag ställde till med en liten middag i fin fattiggourmet-anda igår kväll, det vill säga enligt devisen "bara för att jag inte har pengar till en New Yorkbiljett just nu ska jag väl inte låta bli att bjuda mina vänner på pilgrimsmusslor och oxfilé".

Tyvärr kom några återbud, men med facit i hand var det faktiskt tur att vi bara blev fem personer (plus en ettåring) istället för tilltänkta åtta. Jag hade nämligen städat bort nycklarna till vinden, så vi fick klara oss med de fyra stolar som finns i lägenheten och en av gästerna fick helt enkelt sitta i sängen.
Ibland är det en fördel att bo så trångt som jag gör. Min minimala bostad är egentligen det mest barn-ovänliga man kan tänka sig, mer som ett kuriosakabinett än en våning, liksom – men det var ganska praktiskt att ettåringens föräldrar kunde sitta med vid middagsbordet och samtidigt ha direktkontakt med honom liggandes i min säng.

Måste skryta lite om min meny:

– ceviche (kanske publicerar jag receptet här, det var ett hopkok av lite alla möjliga idéer från cevicherecept på nätet)

– helstekt oxfilé med vitlöksdoftande rotfruktsgratäng....nej, tyvärr blev det ingen gratäng av oklar anledning, vilket jag grämt mig för hela dagen – utan istället diverse ugnsbakade rotfrukter och grönsaker (potatis, tomater, lök, palsternackor) samt västerbottenostkräm och konjakssås med svarttryffel
– Viña Maipo Carmenere

– chocolat fondant på recept från Marcus Aujalays första kokbok (samma recept som ordagrant klippts in här, antar att det var Aujalay som var kocken i ELLE – där i halv sats), alltså chokladbakelser med rinnigt inre*) serverades med mandelglass, apelsin och physalis – och så pudrade jag kakao över alltsammans.
*) Det vill säga, de ska vara så – och den kaka jag provgräddade blev perfekt. Men tyvärr övergräddade jag resten, så det blev mer som vanliga chokladmuffins...

Men det häftigast av allt var de pièces de conversation som jag serverade inför varmrätten: Jens Linders underbara palsternackskolor kokade på oxbuljong, rött vin och peppar! En av gästerna gissade – innan hon fått veta vad det var hon åt – på att kolan innehöll rosépeppar, och det var det alltså inte, men borde kanske vara i nästa experimentomgång.
Prova kolan, den är faktiskt inte alls bara något bisarrt för fanatiska foodisar (som Jens Linder skriver)! Jo, kanske att laga, men inte att äta. Vill man att gästerna ska kunna konversera ohämmat middagen igenom bör man dock inte följa hans idé om att göra kolorna så där enormt stora.

Gästerna var imponerande uthålliga och stannade lyckligtvis till efter klockan tre, pigga (nåja) och glada – inklusive ettåringen! Barnfamiljer har ju annars en tendens att försvinna rätt tidigt på kvällen.

Idag var i alla fall jag inte lika pigg. Gissa om det är berg av disk i köket...fortfarande nu på söndagskvällen. En sak jag verkligen saknar från Harlem är min diskmaskin därstädes.

/Gunilla