.JPG)
Idén uppkom när jag i fjol träffade UD-tjänstemän som berättade om hur drastiska förändringar i deras utlandsvillkor debatteras flitigt internt på departementet – sedan många år! Jag fascinerades av att jag inte hade hört något alls om detta. Trots att jag brukar uppmärksamma nyheter om UD, och trots att det uppenbart gällde stora nedskärningar för enskilda individer (i enstaka fall 10 000–20 000:– – per månad). Annars får ju minsta villkorsförsämring relativt stor uppmärksamhet.
Dock inte när det gäller fåtaliga elitpersoner. Och diplomater utgör ju snudd på sinnebilden av en privilegierad samhällsgrupp, n'est-ce pas?
Jag har själv träffat på ganska många runtom i världen, och ofta tänkt avundsjuka och missunnsamma tankar om deras och deras familjers tjänstebostäder, utlandstillägg, fria hemresor, fria skolor, fria sjukvård och allt vad det är.
Samtidigt fattar jag att nomadlivet inte alltid är en dans på rosor. Jag har sett den glassiga delen av diplomattillvaron på beskickningar runtom i världen – med privatkockar åt ambassadören, drinkar vid swimmingpoolen och yes, även ett och annat klyschigt champagneglas under ännu mer klyschiga kristallkronor – men sluppit se tjänstemannaslitet vid datorn, mötena och myndighetssysslorna. Jag fattar att diplomatkarriären i längden är svårförenligt med att upprätthålla ett normalt, socialt liv. Och jag vet att yrket är svårt särskilt för svenska diplomatfamiljer, där det – oftare än i andra länder, I assume – finns två personer som vill göra karriär.
Dessutom är jag väl medveten om att de flesta diplomater är personer med en utbildning, erfarenheter och ett analytiskt sinnelag som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden. Inte minst inom internationella organisationer, som i regel betalar betydligt bättre än UD. Därför tyckte jag det var intressant när jag insåg hur hundratals verbala diplomater nu knöt näven i sina byxfickor – men valde att föra debatten helt internt (per mail och i personaltidningen UD-kuriren) eftersom de vet att de är för få och uppfattas som alltför privilegierade för att det skulle vara någon poäng att försöka föra debatten någon annanstan. Det visade sig att diplomatyrket, som uppfattas som extremt statusfyllt, är något diplomaterna själva ofta mörkar inför släktingar och bekanta för att slippa spydiga kommentarer.
Här fanns många fenomen som jag fascinerades av, främst glappet mellan mytbilden av diplomater (självupptagna och bortskämda elitister som överdoserar på champagne) och deras självbild (hårt arbetande men missförstådda tjänstemän med ett kall).
För diplomaterna själva handlar alltså det nya avtalet om:
1) Enorma förändringar i de privatekonomiska villkoren, och det i en karriär som man oftast går in med tanken att det är på livstid. Det vill säga, diplomaterna har mer eller mindre sålt sig till UD och gått med på relativt låga ingånglöner, i vetskap om att det ofta jämnat ut sig på lång sikt i och med bra utlandsvillkor.
Men också:
2) Om en insikt om att många i den svenska diplomatkåren kommer att söka sig vidare när deras villkor försämras – och att det kommer att leda till att UD, och därmed den svenska utrikespolitiken, urholkas. Ambassaderna kommer, varnar de, att befolkas av dels unga handläggare som vill ha erfarenhet från åtminstone en utlandspostering, lokalanställda, vikarier och medelmåttor, och så äldre som gärna vill kröna sin karriär med en ambassadörspost. Men karriärdiplomater, som traditionellt flyttat från postering till postering kommer att lämna det sjunkande skepp som de uppfattar att UD är. Eller så väljer de att hålla sig i Stockholm och blir duktiga kanslibyråkrater, men tränas inte i det diplomatiska fältarbetet.
och i förlängen:
3) en svenssonifiering av diplomatyrket – en lätt konspiratorisk teori som går ut på att kåren krossas av politiker, med Göran Persson i spetsen, och regeringskansliets övriga tjänstemän på en rad olika vis.
Diplomatkåren som traditionellt består av världsvana kosmopoliter får in rävar bland hermelinerna: det nya avtalet tycks dem utformat för vanliga radhusfamiljer från Kista som skickas till Bryssel en tid, inte för karriärdiplomater som bygger upp sitt kunnande genom den ena posteringen efter den andra.
"Jag tror helt enkelt att den kritiska massa man tidigare hade av en kombination av spännande jobb, status och löneförmåner nu inte kommer att uppnås för de mer begåvade på departementet," sade en källa.
Den ende som skrivit om detta verkade när jag började intressera mig för det hela vara Urban Ahlin (s), som skrev följande i Utrikesbloggen i november:
Tidigare har en enig riksdag beslutat om förändrade skattevillkor för personal i utlandstjänstgöring. Förut skattebefriade tillägg ska nu beskattas.Jag började klura på om någon tidning skulle vara intresserad av en text om de stackars diplomaterna – men insåg snart att min egen kår inte alls tyckte synd om dem, tvärtom. Och även olika regeringstjänstemän (utanför UD) jag talade med poängterade att diplomaterna väl får acceptera förändringar som alla andra.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen lovade dock att detta skulle bli finansiellt neutralt – pengarna skulle återföras till personalen. Konsekvenserna skulle annars bli att en stor personalgrupp i ett slag drabbas av drastiska försämringar i redan tidigare framförhandlade avtal. Det är viktigt att UD:s nuvarande politiska ledning håller dessa tidigare givna löften om kostnadsneutralitet för personalen som kollektiv.
Mot denna bakgrund är jag djupt bekymrad över Sveriges möjligheter att kunna behålla kompetensen i utrikesförvaltningen, i framtiden kunna rekrytera kompetent personal och möjligheterna att driva en kvalitativ verksamhet ute i världen.
UD har uppenbarligen ett dåligt PR-case, särskilt efter debaclet med flodvågen, konstaterade jag. Få utom diplomaterna själva ansåg att utlandsvillkorsfrågan handlade om något annat än deras privatekonomiska egenintresse. Men jag tyckte att aspekten med "diplomatflykt" åtminstone skulle förtjäna att diskuteras lite mer. Särskilt som diplomaterna själva hävdar att det blir brist på duktiga diplomater redan till Sveriges ordförandehalvår i EU 2009...
Det poppade så i alla fall upp nyhetstexter i ämnet i slutet av året – vilket inte var så konstigt eftersom förändringarna skulle träda i kraft den 1 januari (men då hade de alltså debatterats internt i åratal):
• Dagens Industri 4 december: Sämre ersättning för svenska diplomater
• Dagens Nyheter 4 december: Diplomatprotest mot sämre villkor
• Sydsvenskan 7 januari: Tusenlappar i skatteförlust för diplomater
• ST Press 6 februari: Nytt utlandsavtal ger sämre ersättning
och om hur gnälliga diplomaterna är:
• Riksdag & Department 10 december: Odiplomatiska diplomater
• Nisha Beshara/Dagens Arena 27 december: Diplomaterna är värre än ett dåligt skämt
En UD-familj med småbarn som jag talade med kunde dock vittna om att de på sin postering i alla fall skulle få bättre villkor än de någonsin kommer att få när de flyttar hem till Sverige igen. Och så här skrev en av kommentatorerna hos Dagens Industri:
Som utsänd till ett utvecklingsland kan jag bara säga att vi utan problem kan tjäna en tredjedel av idag. Vi får betalt boende (15–35 000/månad), bil och extra ersättning. De lokalt anställda får dock ganska uselt betalt, trots att de är svenskar – deras löner börjar på 7 000 ungefär.Här i New York kan nog somliga hyror gå på ännu mer, så ett tag var jag lite elakt inne på att föreslå att tjänstebostäderna ju skulle kunna tas upp som löneförmån för beskattning... Men det gjorde jag inte. Faktum är att alla samtal jag haft om detta de senaste månaderna (december–februari) fått mig att tycka litelite synd om diplomaterna, just för att alla utgår från att de är så privilegierade att de liksom inte tillåts klaga på någonting (någon strejkrätt har de inte heller). Bara en sådan sak som att de faktiskt förväntas bekosta sina visitkort själva! Undrar om det kan gälla näringslivets utsända? Eller till exempel norska diplomater. Well, vem vet.
Det kommer inte vara något problem att få svenskar utsända trots lägre löner. Problemet är att bli av med alla gamla rävar som fastnat i systemet och inte går att bli av med...
Nå, jag fick alltså skriva ett reportage, för Neo – som kom ut nu i veckan. Texten kom efter redaktörernas önskemål att även handla en del om vad UD de facto sysslar med och vad diplomaterna alls ska vara bra för. "Vad gör UD?", löd den ungefärliga beställningen, så jag försökte reda ut det också.
Jag har gjort sjukt många och långa intervjuer på flera olika kontinenter, för att inte tala om hur många olika versioner texten existerat i. Ingen av de nio intervjuade diplomaterna ville uttala sig med namn ... utom Lars Danielsson.
Slutresultatet blev inte riktigt som jag tänkte från början, men så blir det inte alltid. Exempelvis tänkte jag dra parallellen till hur lärarkåren plötsligt förlorade sina sommarlov. Men det blev en väldigt lång artikel ändå...
Läs gärna texten i mitt arkiv: Karriärdiplomaterna: "UD är ett sjunkande skepp".
(Det där med "sjunkande skepp" är smått historie- och medierevisionistiskt, för den formuleringen fick jag höra först häromveckan – så den finns inte med i NEO-versionen.)
/Gunilla
Jag läste artikeln och jag förstår frustrationen över att hamna i en administration som inte är vad man trodde att den skulle vara.
ReplyDeleteDu kämpar ju på med skrivandet (erbjudandet om 35 dollar står kvar f ö), och även om jag också ville in på UD men fick beskedet att man ville faktiskt inte ha någon med mitt huvudämne, så är ekvationen rätt enkel för den som är missnöjd. Att ha jobbat på UD är en rejäl positiv grej i CVt, är man SÅ missnöjd kan man simma vidare. Det finns många andra sätt att tjäna sitt land på. Men sen så kan det vara så att jag har blivit onödigt cynisk och väl pragmatisk vad gäller jobb på statliga verk och inom statsadministrationen.
Uppenbarligen tror allmänheten att UD gör och kan göra mer än de de facto kan göra när något går åt helvete (vi utelämnar här helt flodvågen). Och det verkar ju inte ha blivit klarare med åren heller. Världen ser inte ut som den en gång gjorde, som du konstaterar, och ändå verkar den föga förberedd på att möta den. Jag har inga ambitioner på att jobba på UD men diplomati (i dess klassiska form och som jag suger på) omges ju av ett romantiskt sorl. Kris följer kris i en alltmer dynamisk värld. Det är den dynamiken som inte riktigt verkar finnas. Sedan vet jag inte om UD håller på att sjunka eller inte. Diplomaterna är missnöjda med hur deras villkor är formulerade. I en föränderlig värld måste man ta itu med det romantiska skimret och föra tillbaka att diplomati handlar om ja, annat än att sitta på möten utan att de där analyserna kan komma till användning någongång.
Jag har en avlägsen bekants bekant som arbetade på UD sedan på en NGO. Flytande i språket där hon placerades och hon kände att hon togs på större allvar och hade större inflytande i NGOn.
ReplyDeleteThis comment has been removed by the author.
ReplyDeleteVad du inte har tagit upp är de tjänstemän som officiellt inte kallas diplomater, som kanslisekreterare och tredje ambassadsekreterare. Vi arbetar hårt, har lägst betalt och blir (i vissa fall) illa behandlade av de som har högre tjänsteställning. Detta är faktiskt en bit in på 2000-talet fortfarande förekommande. Även om vi inte har lika hög utbildning så har vi arbetat i många år, på många ambassader och har därmed lång och bred erfarenhet. Vad är det då som gör att vi fortsätter åka ut? Det är väldigt lätt att bli fast i UD-karusellen, man får se spännande platser och man lär sig väldigt mycket. Det blir ett gift kan man säga. Många som arbetar på UD blir kvar för livet, trots att man är missnöjd med lön, arbetsvillkor osv. I dagens samhälle är det också fortfarande ganska tryggt att arbeta statligt och för egen del så är det så att många av mina kunskaper är väldigt UD-specifika och man kanske inte har någon användning av dem hos någon annan arbetsgivare.
ReplyDeleteHej Anonym,
ReplyDeleteTack för dina kommentarer, intressant!
Det stämmer att artikeln inte handlar mycket om den utsända administrativa personalen ("icke-diplomater"). Jag borde kanske ha varit tydligare med att det nya avtalet gäller alla utsända statsanställda och inte bara diplomaterna – och alltså inte bara UD-folk, utan även tjänstemän från Sida, Migrationsverket etc.
En annan personalkategori som jag inte heller hade utrymme för är de lokalanställda. Enligt diplomater jag talat med får de "marknadsmässig lön" utifrån vad motsvarande yrkeskategorier i respektive stad. Men det är ju verkligen en sanning med modifikation, särskilt nu efter dollarraset (eftersom budgeten sätts i dollar i samtliga beskickningar, efter vad jag förstått?). En svensk bekant som kollade upp ett jobb på den svenska ambassaden i hennes hemstad sade att det absolut inte gick att klara sig på den lönen (om man inte är gift med någon höginkomsttagare).
Anonym, om du ser detta och om du vill – berätta gärna mer om nedlåtande beteende från de som är "överordnade" i UD-hierarkin!
Att det är beroendeframkallande med UD-karusellen kan jag förstå, det känner jag igen från alla de artiklar jag läst i UD-kuriren.
jag håller med Gunilla, det vore intressant att läsa fler av dina synpunkter.
ReplyDeleteStannar du/ni i hopp om att gå vidare uppåt i hierarkin om det är din ambition? Jag har bekanta som har gått via UD till NGOs. Då jag inte vet vad de har gjort på UD till att börja med, jo en bevakade säkerhetsläget på ockuperade områden i Israel med den äran och blev sånär skjuten på kuppen när hon var på plats. Jag säger inte att UD är onödigt eller har spelat ut sin roll, men uppenbarligen behöver dess verksamhet IDAG fixas till så att folk inte tror att UD kan trolla med tårna och som Gunilla skrev, vad gör en diplomat.
Att staten skulle vara säker som arbetsplats kan vi däremot diskutera. Jag arbetade i fem år med kvalificerade utredningar på statlig myndighet innan man skulle skära ner och då spelade hockey med arbetsmarknadslagstiftning. Jag fick gå (med 40 andra - allt mycket fult gjort), andra som hade kommit fyra månader före mig fick stanna.
Allt gott!
Håller med Jessica om att staten inte alltid är säker som arbetsplats. Men hittils har i alla fall Regeringskansliet varit det. UD sa upp en del personal i början på 90-talet och det kom som en ganska stor chock eftersom man åren innan hade anställt ganska många.
ReplyDeleteOm man arbetar länge så är det nog ganska naturligt att man vill klättra upp lite i hierkin. Det gör man oftast genom att studera vidare och försöka få en högre tjänst eller ta tjänster i sk hardhipländer. Det finns mycket kompetens inom UD, det är ett som är säkert...
Att alla ambassader får sin budget i USD stämmer inte. Det var vanligare förr, men nu är också EUR vanligt. Jag har den senaste tiden läst rapporter från två myndigheter som beskriver just det som Gunilla säger, att det har blivit väldigt svårt ekonomiskt för de myndigheter som får sin budget i USD.
Att lönerna för de lokalanställda är på lokal nivå är också sant. Svensk hållning är att man skall hålla sig på en mellannivå när det gäller löner och man jämför ofta med andra länders ambassader. Eftersom UD nu skär ner drastiskt på budgeten så kan ambassaderna inte höja lönerna så mycket som man vill. En utlandsmyndighets budget har ofta stora fasta kostnader, som hyror mm, och de kostnaderna går inte att undvika.
Beträffande beteendet som vissa tjänstemän har för sig så har jag för egen del varit med om att man inte anser det sig värt att hälsa på mig för jag var för lågt i rang. Jag har också blivit utskälld av ett flertal kollegor för att jag i min yrkesutövning måste se till att följa de regler som finns beträffande utbetalning av förmåns- och reseersättningar mm. Vi har regler att följa, vilket jag tycker är extra viktigt när man arbetar statligt, men för vissa personer handlar det om att se till man får så mycket pengar som möjligt, oavsett vad reglerna säger.
Det finns absolut mer jag kan säga om detta, men med risk för att råka illa ut så stannar jag här.
Håller med Jessica om att UD's roll absolut måste förtydligas och arbetas om. Nu förväntar sig svenskar som reser utomlands att ambassaderna skall ta hand om dem om något händer. Denna bild tror jag dock håller på att förändras något. Jag säger bara två saker: håll i passet och ha en reseförsäkring när du reser utomlands!!!
Såg inte ditt inlägg förrän jag precis googlade på diplomaters hardship-posteringar. Intressant att läsa både inlägget och din krönika för NEO.
ReplyDeleteMed insikt i arbetet på en ambassad skulle jag vilja säga att allmänhetens bild av diplomater stämmer dåligt med verkligheten. Iaf på de mer intensiva beskickningarna. Diplomaterna arbetar fantastiskt många och långa timmar med intensiva möten och ständiga förhandlingar där man aldrig någonsin får tappa humöret.
Personligen anser jag att den arbetsbördan och det sociala åtagandet måste få värderas i pengar. Dessutom krävs idag en lång och gedigen utbildning, många gånger med dubbla examen och flera språk, för att ens bli anställd. En utbildning som är långt ifrån gratis.
Om människor visste och förstod förutsättningarna för diplomaterna tror jag förståelsen skulle öka.
Att sedan ett fåtal personer skriver om sockrade flingor får väl ändå ses som en avstickare. Även att jag givetvis förstår att du tog upp den - dessutom leder den ju onekligen till ett och annat skratt.
En svensk vän till mig var lokalanställd på en beskickning och främjade ihop exportaffärer för ca 500 MSEK.
ReplyDeletePersonen fick betala alla sina resor själv till och från Sverige och fick täcka alla hotellkostnaderna ur egen ficka.
UD gör alltså skillnad på folk och bryter mot vad som är gängse sed på vilken arbetsplats som helst i Sverige.
Stöp om UD och sätt krav på ambassadörerna att leverera resultat, ex.vis att tjäna in x MSEK per år i nya exportaffärer. Minsta belopp kan t.ex. vara 2 ggr kostnaden för att driva ambassaden.