Panorama från Manilla – världens elfte största stad

Här visade jag utsikten by night från vårt hotellrum i Manilla.
Så här såg det ut från andra sidan av hotellet, men från vårt frukostrum på tionde våningen, på morgonen strax innan jag for till flygplatsen:



















Som framgår så låg vårt tjusiga hotell på en smula distans från själva staden...som vi fock for in i ett antal gånger.
Det enorma betongpalats som syns på två av bilderna tror jag är en opera- och konserthall byggd på *förslag* av Imelda Remedios Visitacion Trinidad Romualdez Marcos (de har långa, fina namn i Filippinerna!) tid. Det finns en hel del mastodontbyggen som spår av Ferdinand och Imelda Marcos tid vid makten i landet, bland annat lät de anlägga en hel flygplats i samband med en dotters bröllop.

(Uppdatering: Nu har jag kollat på Wikipedia, och det verkar som att denna byggnad har en horribel historia. Det är Manillas filmcentrum, läs mer om dess tillkomst 1981 här.
Familjen Marcos låg också bakom Filippinernas kulturcentrum, också det granne med vårt hotell.
Wikipedia berättar även något jag inte hade någon aning om, nämligen att Imelda Marcos ägde fastigheter på Manhattan och rentav var nära att köpa Empire State Building! Inte bara minkpälsar och skor, alltså. Att den kvinnan i åratal har varit aktiv i den filippinska politiken är en ren gåta.
The Independent fick en intervju med henne 2006 – läs den! Rubriken var "The Weird World of Imelda Marcos", och här är ett utdrag:

The woman once dubbed the steel butterfly, the beautiful half of the sticky-fingered conjugal dictatorship that ruled the Philippines for two decades of chaos and plunder, is now a doughty 76. Although the famous jet-black bouffant is still stubbornly in place, the beauty that charmed everyone from Henry Kissinger to Pope John Paul II has faded, replaced by a sort of flinty, hard-worked glamour; the once sultry topaz eyes now rheumy and guarded.

Imelda though remains enraged at her subsequent treatment. "We found ourselves in Hawaii, penniless, homeless and name-less," she says, slapping the table for emphasis. US Customs records showed the family arrived with nearly $9m in cash, jewellery and bonds. When Ferdinand died in 1989, Imelda found herself alone fighting in what she calls the "trial of the century" in New York on graft charges. After enjoying the backing of five US presidents and the close friendship of Ronald and Nancy Reagan (with whom she shared an interest in astrology), the shock of America turning on her was profound.

"They did this to me when I was alone, widowed and orphaned," she says, on the verge of tears. "Even the Bible says there are special places reserved in hell for those who persecute widows and orphans. And it was not individuals who did me in, it was governments and superpowers.

(– – –)

Imelda dismisses criticisms of her extravagance, saying it was her "duty" to be a star for the poor. "You have to be some kind of light, a star to give them guidelines," she once said.
She is adamant that there was nothing ill-gotten about her wealth. "My husband was rich before I met him," she protests, dismissing claims that she raided the treasury, squeezed businesses and pilfered World Bank loans to finance their lifestyle.

Hmmm, det kanske vore något att återvända för, en intervju med Imelda Marcos...fast hon gillar gissningsvis inte journalister och ger enligt The Independent sällan intervjuer.)

När vi färdades genom Metro Manila – en massa sammanvuxna städer, som tillsammans bildar en metropol som är den elfte största stadsbildningen i världen, vilket vi gjorde några gånger eftersom bröllopsarrangemangen inkluderade utflykter ut på den filippinska vischan – med bostadsbebyggelse, skyskrapor, slumkvarter, motorvägsvirrvarr, enorma shoppinglador om vartannat, var det svårt att tänka sig att det skulle kunna finnas hela tio städer som är större.

Men det var ju innan vi hade kommit till Tokyo (Stortokyo är nummer ett på listan).

/Gunilla