Hoppas grodan hjälper

NEW YORK Jag är lite ledsen för att jag inte i tid tänkte på att det hade varit smart att köpa en riktigt bra kökskniv i Tokyo. Eller två, eller tre. Enligt uppgift betingar exempelvis Globalknivar en tredjedel av priserna i New York och Stockholm där – och det finns naturligtvis billigare märken.

"Bra, då vet du vad du kan köpa i julklapp åt mig!", sade jag glatt till den svenske kompis som under min sista kväll i sta'n berättade om knivpriserna på köksinköpsgatan Kappabashi-dori.
Men av hans "In your dreams!"-min att döma är det lika bra att dra slutsatsen att jag nog istället får försöka ta mig tillbaka till Tokyo själv så snart som möjligt.

Tur, var det nog förresten, att jag aldrig kom till Kappabashi-dori. Av överflödet på bilderna som finns på länken ovan att döma skulle jag helt klart ha drabbats av Stendhal-syndromet.

Dessutom var min resekassa för shopping inte den största. Hälften gick åt till baro-klänningen som jag ju var *tvungen* att köpa för att slippa skämmas som bröllopsgäst i Manilla, den andra hälften åt två enkla men fina bomullsjackor – en svart och en beige – från Muji i Omote-Sando i Tokyo. (Det är alltid knepigt att hitta vad jag och en kompis/kollega kallar "formella sommarkläder", vilket man kan behöva när man jobbar i New York, så när man hittar sådana gäller det att slå till.)

Ja, och så kunde jag inte låta bli att köpa en liten grodportmonnä också, för cirka 20 kronor, i maintream-souvenirbutiken Oriental Bazaar. Om ni läser vad som står på skylten på bilden ovan förstår ni varför. Inte nog med att pengarna kommer tillbaka till en om man har en liten groda i sin ägo, man kommer också hem ordentligt – och får tur! Kanske kan man också tolka "come back" som att man kommer tillbaka till Tokyo? Det där med "come back home without any trouble" har i alla fall stämt (bortsett från min präktiga jetlag).

Asienresan blev ganska billig, för att vara en Asienresa. Trots tämligen luxuösa förtecken och inslag, och trots att flygbiljetten – på grund av att jag väntade in i det sista med att köpa den (tills "jag hade hyrt ut lägenheten och sålt in minst ett rejält jobb", hur dum får man vara....) tyvärr blev onödigt dyr.

Men den kostade ändå motsvarande två stycken månadshyror. Så eftersom min plan att sälja in åtminstone något rejält – eller ett par – Asienreportage misslyckades gruvligt är jag återigen tämligen pank, och är just nu helt beroende av att en viss redaktion betalar en faktura när jag sagt att den ska betalas, enligt mina villkor (14 dagars betalningstid) och inte efter sin egen policy (30 dagar) för att inte bli vräkt. Spännande! Jag skickar en check till min hyresvärdinna och ser vad som händer, det vill säga om det kan tänkas dyka upp pengar till henne någon av de närmaste dagarna.

Och även om redaktionen gör det – en viss redaktör har snällt lovat att göra vad han kan – så motsvarar det bara en månads hyresomgång, inga andra utgifter. Vad jag ska leva på i övrigt de närmaste veckorna och hur diverse räkningar ska betalas är lite oklart. Någon amerikansk primärvalsbevakning, som hade kunnat ge åtminstone lite stålar om några veckor, verkar inte bli aktuell alls.

Men jag har laddat kylskåpet med morötter och potatis, tar fram godsaker som finns i frysen och skafferiet – och hoppas på det bästa! Till exempel på att min japanska grodportmonnä håller vad den lovat.

/Gunilla