Hantverkare hemma i Harlem, del II

NEW YORK När jag kom hem igår kväll hade min hyresvärdinna mailat på nytt:

Gunilla,
Apt paint is really bad. They will not finish just today. They will have to come on Monday too. Just wanted to inform you. wall is cracking up in lots of places.

Det där med "really bad" vet jag inte, men visst – helt klart "bad"! Och det är ju bra att det är hon och inte jag som behöver ligga på för att det ska bli ommålat..!

Måndag, hm, tänkte jag, då hinner jag plocka i ordning och förbereda ordentligt för hantverkarna, till skillnad för hur det blev idag (läs: på fredagen).

Men vad tror ni hände i morse... Jo, klockan kvart över åtta så ringde det på dörren! Jag var vaken, men gick och öppnade i min polkagrispyjamas – lite trött efter att ha varit uppe till klockan tre och inte helt på hugget eller särskilt representativ. Där stod de två målarna som hade varit här i går, och skulle prompt börja måla igen! "Men Rxxx skrev att ni skulle komma på måndag?" sade jag. "Ja, men vi ändrade planer!" svarade de glatt.

OK, de fick komma tillbaka 15 minuter senare, så att jag skulle hinna klä på mig och plocka undan det värsta.

Så nu (knappt fyra timmar senare) är de här och spacklar och målar för fulla muggar. Väldigt mycket mer effektivt än om jag hade försökte göra det själv... Jag försöker få dem att avvakta med mitt arbetsrum till någon annan dag, så slipper jag flytta på alla böcker och tidningstravar som finns här. Bra om jag kan ställa i ordning de andra rummen först, och sedan förbereda kontorsrummet.

Målarna heter Byron och Geovany och kommer från Ecuador. Ecuadorianska hantverkare talade jag om så sent som igår, för en av de portugisiska männen jag träffade i Naugatuck i Connecticut hade flera just sådana anställda, och hävdade att de är de bästa. Så därför var det lite komiskt att det visade sig att Byron och Geovany i nästa vecka ska jobba med att renovera en fastighet som det indiska paret som äger mitt hus i Harlem (Rxxx och Pxxxxx) köpt i Waterbury – Naugatucks grannstad!

Ni kan ju gissa vad som hände se'n... Jag bjöd på kaffe och så pladdrade vi tre på – på en riktig rotvälska av engelska och spanska – om att flytta till New York och om att leva i exil. De trodde att de bara kom för att måla, och så blev de intervjuade! Eftersom jag just nu samlar material till en artikel om immigranter och den amerikanska arbetsmarknaden passade det mycket bra med dessa två fall. Som Geovany sade: "Varje invandrare bär faktiskt på en fantastisk historia". Nog är det roligt att hänga med folk på fältet, men det är heller inte dumt när intervjupersonerna kliver in i ens eget vardagsrum!

Snart kommer en bild där ni ser hur detta vardagsrum ser ut just nu, mitt i målningsstöket...

/Gunilla