Kaninhuvudpasta – slow food extreme

NEW YORK En gång när jag var barnvakt åt mina rara brorsdöttrar i vintras lagade vi mat tillsammans.
Eftersom de inte är så himla pigga på att prova nya maträtter, men eftersom elaka faster vägrade göra trist barnmat, så fick det bli en kompromiss: Jag experimenterade fram något jag kallade för kaninpannkakor. Det var helt enkelt vanliga tunnpannkakor, med tillsats av rivna morötter och strimlad bladspenat i smeten.
Ganska genialiskt, om jag får säga det själv, och ungarna fick vara med och laga maten, såklart. Eftersom de tyckte det var skoj båda att göra det och med själva namnet på rätten så var jag övertygad om att de skulle kasta i sig de vackert gräddade, färggranna pankisarna med stor aptit.
Men nejdå, det gjorde de inte alls. Så lätt lurar man inte mattrilskande barn! De föredrog de pannkakor som var grönsaksfria. Prinsesspannkakor med en droppe röd karamellfärg i smeten hade kanske funkat bättre (fast lite morötter och spenat fick jag allt i dem, hehe).

Jag kom att tänka på mina kaninpannkakor när jag på Gittos inrådan kollade in receptet på kaninhuvudpasta... Inte för kaniner utan av, denna gång. Ojojojojoj, säger jag bara! Kolla in bilderna och läs bildtexterna!

/Gunilla