Lite mer om Williamsburg igår

NEW YORK Idag är det en rätt trist och mulen dag. Mycket bra, eftersom jag måste vara hemma och: förbereda min deklaration, skriva en viss artikel, förbereda utskriften av Naugatuck-reportaget samt plocka ihop ALLT som finns i arbetsrummet (puh!) och packa ner det i lådor, eftersom målarna kommer tillbaka imorgon.
Tyvärr har jag blivit smått handlingsförlamad, men blir glad om jag klarar av detta idag. Och att stryka ett litet berg med kläder som legat och glott på mig sedan i påskas.

Igår var det annorlunda – en mycket varm och solig dag. Hade blivit katastrof om det var samma fina väder idag igen, för isåfall hade jag inte kunnat sitta inne.

I Williamsburg där jag tillbringade den sena kvällen och eftermiddagen igår var det enormt mycket folk i rörelse. Jag satt och gjorde ingenting särskilt på Atlas Café i några timmar – men för första gången på flera månader träffade jag min New York-bästis K, vilket var bra (vi har båda varit busy och/eller på resande fot och inte lyckas sammanstråla).

När Atlas hade stängt knallade vi in på en slags konstutställlning på Hope Street, där alla verk var inspirerade av ... tatueringar. Den rätt stora lokalen var minst sagt proppfull av Williamsburgs-hipsters, varav alltför många ville gulla med K:s toksöta dvärgspets Tilda.

Tilda kan faktiskt sällan visa sig offentligt, de flesta som ser henne drabbas av olika tvångsbeteenden och måste klappa/fotografera/prata om henne. Vi har gått in med henne på olika gallerier, och det har känts lite som att visa sig på lokal tillsammans med Paris Hilton (föreställer jag mig). Det som alla frågar är alltid dessa tre saker:

– Hur gammal är hon (åtta år – vilket ingen tror på, alla tror hon är en valp)?
– Vad är det för ras (dvärgspets/pomeranian)?
– Vad heter hon (Tilda)?

Ibland springer folk efter oss (nåja, efter K) och kräver att få klappa hennes hund. En gång lurade vi i en tant på denna konstutställning i Chelsea att det var en leksakshund, vilket hon trodde, så tanten blev livrädd när Tilda lite ladylikt rörde på huvudet och blinkade.

Igår var folk dessutom lätt ölstinna och lite tjafsiga. Så vi var strax tvungna att gå ut, och kände oss dessutom en smula alienerade inför tatueringskonsten (särskilt jag, som nog blev lite bortskämda av förra helgens konstchock). Mer om utställningen/konstauktionen här.

Sedan gick vi till en av mina favoritrestauranger i Williamsburg, The Lodge och åt, först vid 22-tiden på kvällen (men det var ändå fullpackat i matsalen). Lammracks med varma grönsaker, 15 dollar exklusive dricks och moms. Kom hem först klockan 02, efter grov otur med tunnelbaneavgångarna!

Atlas Café är för övrigt ett av de kaféer i New York och i världen som jag tror har allra högst andel medhavda, bärbara datorer bland sina gäster. För det mesta brukar så gott som varje gäst där ha en dator, vare sig den används enbart för surfande eller skrivande på Den stora romanen. Det har gått så långt att de faktiskt fått markera vissa små bord (kanske två av femton) som "chat zone", från vilka datoristerna måste hålla sig borta.
Nedan en bild på några av alla skärmar (fotot taget med min dator) – och en liten film genom vilken jag visar K att det även finns en liten videokamera inbyggd i MacBook. Det blev inte precis någon höjdarinspelning. Men ni ser i alla fall att jag och K har roligt på jobbet!

Hon har förresten nu fått låna min "gamla" bärbara ett tag, eftersom hennes läbbiga PC gett upp ännu en gång. (Nej, jag har ännu inte synkroniserat mina båda datorer, men jag tror att K kommer att ta väl hand om den hon får använda nu.)

Nu, åter till plikterna! Disciplin!

/Gunilla



Hmmm....det går visst inte att lägga upp videon, jag får jobba på det! Konstigt, för det har jag kunnat göra tidigare.