Reseskribenten från helvetet?

WANTED: Travel Writer for Brazil
QUALIFICATIONS REQUIRED
Decisiveness: the ability to desert your entire previous life–including well-salaried office job, attractive girlfriend, and basic sanity for less than minimum wage
Attention to detail: the skill to research northeastern Brazil, including transportation, restaurants, hotels, culture, customs, and language, while juggling sleep deprivation, nonstop nightlife, and excessive alcohol consumption
Creativity: the imagination to write about places you never actually visit
Resourcefulness: utilizing persuasion, seduction, and threats, when necessary, to secure a place to stay for the evening once your pitiable advance has been (mis)spent
Resilience: determination to overcome setbacks such as bankruptcy, disillusionment, and an ill-fated one-night stand with an Austrian flight attendant

Ibland får jag frågan från vänner och bekanta om jag inte skulle vilja skriva resehandböcker – och brukar svara att nej, tack aldrig. Jag blir matt bara vid tanken på all research och alla faktakollar som skulle krävas (och som ändå skulle vara inaktuella efter ett halvår). Det är lätt att inse att reseskribentens liv är hårt, och jag har aldrig riktigt förstått hur Lonely Planet och de andra förlagen får ekonomi i projekten annat än genom att låta sina resenärer stå för rätt mycket av researchkostnaderna.

Men nu har guideboksbranschen fått sin skandalskildring, av en skribent vid namn Thomas Kohnstamm som avslöjar "the life behind the scenes" (och tydligen skildrar sig själv som en riktig casanova och äventyrare i samma veva). Tydligen har han finansierat reseboksskrivandet genom att sälja droger.

Om den fiktiva platsannonsen ovan är med i boken eller ej vet jag inte, men den finns med i Amazons presentation av boken, som heter "Do Travel Writers Go to Hell?: A Swashbuckling Tale of High Adventures, Questionable Ethics, and Professional Hedonism".

Jag har inte läst boken, men den lockar trots att huvudpersonen förefaller tämligen odräglig och som om han snarast kommer från helvetet än fruktar för att hamna där. Jag gissar att en och annan recensent kommer att skriva in honom i en tradition av grabbiga, alkoholromantiserande, självförhärligande skildringar. Men undertonen, om vad guideböckerna gör med platserna de skriver om, är superintressant. Här är ett utdrag ur boken, på författarens egen hemsida.

Uppdatering (19 april): Det har blivit hur mycket debatt som helst om denna bok i resebloggsvärlden. Thomas Kohnstamm förklarar sin bok på ett mer nyanserat sätt här; se även den skiftande debatten i kommentarfältet här.

/Gunilla

P S För två år sedan skrev New York Times om det tuffa livet för reseboksförfattarna. Sååå synd om dem är det ju inte om Lonely Planet håller dem med datorer! ;-) Men det är ännu ett exempel på ett jobb som låter så skojigt och glammigt att man inte "får" tala om dess vedermödor.

Asked to describe the overall experience of traveling in Romania and Moldova during winter, Mr. Pettersen thought for a moment, searching, it seemed, for the precise word.

"Terrible," he said. "There's been a lot quiet weeping into my keyboard."

Jag minns att jag läste den artikeln när den kom och tänkte på det jag skrev i inledningen här, att jag inte är så lockad av att bli reseskildringsförfattare – i alla fall inte på det där totalviset, att sno runt som en råtta för att få med så många hotell och barer som möjligt. Jag har gjort det för enstaka artiklar...och det är ett rätt jobbigt sätt att resa. Men komiskt nog figurerade Thomas Kohnstamm i New York Times-artikeln och han förklarar det så här:

"I didn't make a lot of money last year, but I got my advanced diving certification. I took a course in paragliding. I went out partying in Bogotá and met a lot of cool people. It can be kind of addictive."