Clinton säger tack och (nästan) adjö

NEW YORK Jag trodde det var Hillary Clinton som var i förnekelsefasen. Fast efter att ha varit på hennes kampanjmöte på Sheraton Hotel i New York i eftermiddags inser jag att det är hennes supportrar och donatorer som är det mest av alla.

Nu gjorde jag i och för sig knappt några intervjuer med de många som var där. Men jag fick känslan att en del inte riktigt fattat att Clintons kandidatur i praktiken är chanslös sedan länge, eller i alla fall en rejäl högoddsare.

Washington Post skriver om supportrar som tagit ledigt från sina jobb, skaffat barnvakt etc för att resa till West Virginia och kampanja för henne där i helgen, inför tisdagens primärval:

The women stood on the street, outlining a scenario in which Clinton could still win the nomination: big victories in several of the six remaining primaries, including West Virginia's. Public endorsements from John Edwards and Al Gore. Counting primary results from Michigan and Florida. A sudden and overwhelming tide of support from undecided superdelegates to establish her as the clear-cut nominee.
"It's doable, really," said Mary Bell, a 56-year-old retired lawyer from Shepherdstown. "We'll take it one week at a time, just like she's doing. Obama might not be tough enough for this job, and she's proving she's a fighter. It's the little things, like getting out on the street and showing support, that can help you win this campaign one day at a time."

Lika trosvissa var många av dem som valde att tillbringa lödagseftermiddagen på Sheraton Hotel i New York igår:
"Vem är redo att leda från Dag 1?" ropade – citaten här fritt ur minnet – den lokala politiker som inledde evenemanget (jag uppfattade tyvärr inte hennes namn).
"Vem kan vinna Ohio och Pennsylvania?"
"Vem kan slå John McCain och bli Amerikas Förenta staters president?"
H-I-L-L-A-R-Y!!! ropade publiken entusiastiskt till svar, som om de tycktes övertygade om att det bara återstår en raksträcka. Och några av de närvarande viftade med plakat om att rösterna i Floridas och Michigans primärval måste räknas.

Kongressledamoten Charles Rangel – en gammal Clintonsupporter, och en av politikerna i det Harlemetablissemang som valt att stanna hos henne istället för att hoppa över till Obama – talade om hur medierna tycks ha gått i en "Håna Hillary-skola", och att en vinnare som hon självklart inte ska ge upp, bara för att journalisterna skriver att hon borde.

Hillary själv talade dock faktiskt om att det nu handlar om att "ena partiet" och lite vagt om "den som blir demokraternas nominerade", flera gånger – så viss verklighetsinsikt finns nog hos henne. Hon tycks nu gå in för en, trots allt, stilfull mjuklandning.

Inramningen var Mors dag (som egentligen är idag), det var en stor andel kvinnor i publiken och Hillary framträdde tillsammans med Chelsea Clinton. En stor del av talet handlade om familjepolitik, om rätten till sjukförsäkring och om räntorna för studielån. En av åskådarfrågorna handlade om adoptioner, en annan om vad Hillary lärt sig av Chelsea.

Mötet hade alla de vanliga kampanjingredienserna i amerikansk politik: röda, vita och blåa ballonger, massor av energi, entusiasm och jubel, Stjärnbanér – och en sångerska, som med mycket darr på stämman sjöng nationalsången.
Men lite dämpat, mot hur det skulle vara om Clinton verkligen ledde loppet, var det allt – och att det jazzband som stod för underhållningen var ett gäng grånade herrar gav kanske inte precis den framtidsfläkt som kunde ha behövts.

Hillary Clintons framträdande var annars riktigt bra – energiskt, positivt, medryckande, sakligt och fokuserat. Såvitt jag kunde höra saknades sådana fula antydningar som annars noterats de senaste dagarna, om att bara hon kan vinna röster från de hårt arbetande, vita amerikanerna (vilket ger en obehaglig underton av att de svarta amerikanerna är lata, tycker Bob Herbert i New York Times; se även Andreas Henrikssons resonemang om denna del av Clintonretoriken samt bra länkar). Ej heller något elakt om Obama, utom en släng om att hon inte förstår hur en demokratisk presidentkandidat inte kan gå till val på allmän, obligatorisk sjukförsäkring.

Talet höll på ganska länge, och trots att det handlade om vad Hillary Clinton skulle vilja göra som president så nämndes de kommande primärvalen inte. Ej heller vädjade hon om mera kampanjbidrag, trots att de som satt där var just hennes egna donatorer. Så egentligen var det mest av allt en tack- och avskedsföreställning. Efteråt tackade och skakade Clinton hand med snudd på halva publiken.

Jag stod och fotograferade några av de möten hon hade med sina beundrare, när hon till min förvåning stack fram handen även mot mig och sade ett av sina mantran: "Good to see you!!!".

Så nu har jag för första gången skakat tass med kvinnan som inte blir president. Jag kan tycka att det är lite tråkigt att det inte blir så, för det är lätt att se vilka krafter hon haft att kämpa mot och hon har onekligen kämpat väl inte minst de senaste veckorna. Och visst hade Barack Obama kunnat vara fin nog att vänta på sin tur... Jag kan till viss del hålla med en arg Hillary Clinton-supporter jag talade med efteråt som ansåg att de amerikanska medierna missgynnat henne något fruktansvärt (till förmån för honom). Men, hon hade en enorm ledning i höstas, som hon och hennes kampanj själva inte förmådde hålla. Snacket om att hon borde få räkna in Michigan- och Florida-rösterna förstår jag inte hur supportrarna kan hålla på med. Att kräva omval vore en annan sak.

Den närmast tiden kommer det förstås att bli en massa snack och spinning om huruvida det demokratiska partietablissemanget kommer att tvinga Barack Obama att välja Hillary Clinton som vicepresidentkandidat eller ej. Det är den perfekta frågan för alla pundits, eftersom det finns så många väldigt bra argument för och så många väldigt bra argument mot.
Jag har skrivit om det tidigare och får säkert anledning att återkomma till det här, men tillsvidare kan ni läsa Karin Henrikssons text därom i SvD. Tillsvidare kan jag säga att jag inte tror att så blir fallet. Den viktigaste anledningen till det, tror jag, är att hela Barack Obamas kampanj ju handlat om att definiera sig som något nytt och annorlunda än "old Washington politics". Då funkar det inte att ha en av de främsta representanterna för sådan som sin parhäst. En annan anledning är att Michelle Obama påstås avsky Hillary Clinton. Men fördelarna är också stora, så man vet aldrig.

Jag misstänker att medierna var där mest utifallatt Clinton skulle deklarera sitt avhopp. Men det blev i alla fall några texter från Sheraton:
Washington Post: Clinton Makes Concessions
New York Daily News: Clinton Continues, Pushes Party Unity
The Australian: Hillary close to conceding

Jag tog massvis med bilder på evenemanget, kanske lägger jag upp en och annan senare. (Uppdatering: Fotografierna finns nu här.)

Demokraterna är förresten nästan alltid på Sheraton Hotel när de har evenemang i New York. Jag såg Hillary Clinton och Eliot Spitzer fira sina segrar där i november 2006, och var med om Clinton Global Foundations första symposium på samma plats.

Efteråt gick jag till ett evenemang där jag träffade en svenska som bott i New York sedan 40-talet. Jag berättade förstås att jag hade varit på mötet, och hon frågade om jag inte tror att Hillary kan vinna. "Det ser kanske lite negativt ut?"
"Nja", svarade jag, "det handlar inte om vad jag tror eller inte, utan om vad jag vet. Eller rättare sagt om ren matematik. Det har stått ganska klart i mer eller mindre en månad att Barack Obama får nomineringen. Hillary kan i praktiken inte komma ikapp."
Min gamla väninna – som kanske inte haft tid att lusläsa alla valanalyser på sistone – blev så sorgsen över den plötsliga insikten om att det är kört för hennes favoritkandidat, och frågade flera gånger om det verkligen kunde stämma, att jag nästan hoppades att Clinton trots allt skulle kunna vinna bara för hennes skull...

New York Times har en intressant lista på varför det varit bra för Barack Obama att Hillary Clinton stannat kvar i racet så länge:
1. Hon får honom att gå till historien som Mannen som slog ut The Clintons.
2. Hon fick honom att visa ilska.
3. Hon visade tydligt att han måste jobba mycket på att knyta an till arbetarklassväljare.
4. Pastor Wright-soppan bubblade upp till ytan nu, istället för i höst.
5. Obama har fått tid att finslipa sin kandidatur.
6. Valrörelsen har inte varit så blodig som den utmålats, trots allt.

Artikeln avslutas lite kul:

Mrs. Clinton has also been criticized for using arguments against Mr. Obama that Republicans might use in the fall. She has suggested, in so many words, that Mr. Obama is all talk, that he is not experienced, that he might not be ready to be commander in chief.
“Yeah,” [McCains kampanjstrateg] Mr. Rogers said, “like we couldn’t have thought of that.”

New York Times skriver idag om John McCains och Barack Obamas kampanjstrategier. McCains stab kommer att beskriva Obama som ung och oerfaren; Obamas stab kommer att utmåla McCain som en förlängning av George Bush.
Massor av nya "swing states" kan bli aktuella, istället för de gamla vanliga Pennsylvania, Ohio och Florida – som Colorado, Nevada, New Hampshire och Virginia. Spännande!

/Gunilla