.JPG)
Och ett tag dessförinnan talade den nye distriktsåklagaren Andrew Cuomo – och strax därefter talade gamle dito och nye guvernören Eliot Spitzer, omgärdad av stolt fru, stolta döttrar och ännu stoltare föräldrar.
Spitzer är en skarp man, som under sina åtta år i ämbetet som åklagare för New York satt dit ett antal myglande Wall Street-företag och som lovat att uträtta massvis av saker på nya jobbet redan dag 1 – det vill säga i morgon! Det blir inte lätt för delstatsregeringskansliet i Albany är ett ökänt svårt fögderi; de lyckas till exempel aldrig bli klara med budgeten i tid. Han valdes med ännu större majoritet än Hillary Clinton.
Båda talade – och talade väl. Vad jag kunde se helt utan manus. Om vikten av att kavla upp ärmarna och jobba tillsammans, för ett bättre New York och ett bättre Amerika.
Spitzer sade något som nästan fick ögonen att tåras, om hur hans far- och morföräldrar kommit över Atlanten, från Europa till USA, som så många andra New York-bors förfäder, och hur det inte bara var ett lyckligt slut på deras liv utan en fantastisk början på något nytt. Och Hillary Clinton, iförd kycklinggul jacka, gav ett ganska klockrent och rakt tacktal.
Här har ni dem: Spitzer, Cuomo, Clinton.
Tja, jag kanske ska slå fast att det ingalunda råder någon Hallelujastämning (bortsett från lite sedvanlig "God Bless America"-retorik. Det är en ganska solemn och sofistikerad tillställning, på det hela taget.
Men det konstiga var att Bill Clinton inte talade... Han stod bara och tittade beundrande på sin hustru. I just denna lokal, en stor konferenshall, såg jag honom tala under sitt Clinton Global Initiative häromåret, och då höll han verkligen hov. Nu var han komplett tyst, han sade ingenting.
Jag har läst att han numera försöker sig hålla i bakgrunden för att inte överglänsa Hillary, och det stämde ikväll. Men det var ändå underligt att ett politiskt djur som han lyckades låta bli att säga några meningar – inför en demokratisk publik, på en valvaka, ett par meter från mikrofonen, en kväll när demokraterna haft en hel del framgångar.
Jag har klampat omkring på FN hela dagen iförd mina nya clownskor, och de passar ganska bra här där det är fullt av röd-vit-blåa ballonger och konfettimaskiner.
Eftersom jag var på republikanernas valvaka i Washington för två år sedan tyckte jag det kunde vara kul att som omväxling vara här ikväll.
Dessutom hade det inte blivit lätt att gå på någon republikansk valvaka i New York – de har tydligen gömt sig undan i Albany (alltså delstatens huvudstad, ett par timmar med tåg härifrån) och uppenbarligen har de inte räknat med att några europeiska reportrar skulle komma dit. Jag har i alla fall inte fått någon inbjudan...
Nu börjar det ta slut här, och snart är det bara journalister och säkerhetsvakter kvar. Men det har varit en enda röra av valarbetare, volontärer, donatorer, kommentatorer, kampanjstrateger, borgmästare (nej, inte Bloomberg, såklart/tyvärr – utan borgmästaren i Albany), förhoppningsfulla partiarbetare och kostymklädda karriärister av alla slag.
Men vi political junkies – som jag nog får kalla mig själv ikväll; jag är ju inte här för att rapportera utan mest för mitt höga nöjes skull – sitter såklart kvar och glor på TV-skärmarna och resultaten, för att se vad som händer med de ännu osäkra senatsplatserna.
Jag har tyvärr knappt varit ute bland några vanliga väljare under hösten, så jag har inte pejlat stämningarna i folkdjupet.
Men jag är inte jätteförvånad över att det verkar vara de fula ruffel- och bågmetoder, terrorskräck och ekonomi som är de frågor som spelat störst roll för väljarna, enligt undersökningarna. Kanske lite konstigt att Irak kommer först på fjärde plats, men ändå inte jättekonstigt.
Man kan väl sammanfatta allt som att det handlat om behovet av förändring, alltså ungefär som i valet i Sverige. Bort med enpartistaten.
Nu ska jag hem till Sean&Bibbe och fråga om de tycker det var tråkigt att republikanerna förlorade. De har säkert några smaskiga konspirationsteorier i fickan, trots allt.
/Gunilla
P S Bonus-trivia: New Yorks nye vice guvernör David Paterson kommer från Harlem, har gått på Columbia – och han är blind!
No comments:
Post a Comment