Rosévin på brandtrappebalkongen

NEW YORK En av mina gäster nyligen berättade förtjust häromdagen att hon hade sett ett tidningsreportage om hur människor i Stockholm eller New York eller var det nu var numera sitter med sina bärbara datorer på kaféer och jobbar. Själv jobbar hon på sjukhus, så det är klart att det måste te sig exotiskt för henne att ha ett kafé som sitt kontor. Men det var lite rörande att hon berättade det som om det vore något helt nytt och spännande även för mig, jag höll på att säga "ja, det är klart, var skulle man annars jobba?".
Fast jag sitter numera faktiskt mest hemma och arbetar, har fått ett så fint kontor i lägenheten, i mitt gamla sovrum.

Men det finns ju fler "rum" här! Som många i New York har jag en brandtrappa utanför vardagsrumsfönstret, med en avsats som kan definieras som balkong. Det går utmärkt att sitta och hänga där, och faktum är att den är optimal ur sol- och skugg-synpunkt. Den har morgonsol och kvällssol, men erbjuder skugga större delen av dagen under heta sommardagar.

Det konstiga är att jag helt glömt bort att använda min "balkong" i flera år! Möjligen har det att göra med att jag och min dator nästan är sammanvuxna med varandra, och det fungerar ju tyvärr ganska uselt att jobba med datorer utomhus (eftersom man knappt ser vad som står på skärmen, även om man skärmar av den). Fast nu när jag har wifi och inte är beroende av en Ethernetkabel ligger det ändå inom möjligheternas gräns att använda datorn där, och så borde jag ändå läsa mer (på papper) och surfa mindre.
Eller möjligen har det låga balkonganvändandet att göra med traumatiska minnen från en middag med en kompis för många år sedan, då jag lyckades tappa inte mindre än två fina silvergafflar ner på gården, och bara återfann en av dem.

Fast häromkvällen återupptäckte jag balkongens möjligheter. Gissa om min gäst spärrade upp ögonen på ett förtjusande sätt, när hon insåg att man kan ha inte bara kaféer utan även skraltiga brandtrappeavsatser som "kontor"! Än mer spännande blev det, när jag berättade om den kvällens avsikt som var att bedriva *ett synnerligen hemligt bakgrundssamtal, hehe* med en utsänd diplomat från ett visst europeiskt land. Vilket jag också gjorde – och då kom brandtrappan (och rosévinet) verkligen till sin rätt.

Bäst av allt var att det var sådant liv i luckan! Massor av folk att titta på, vare sig de stod och hängde, langade droger (kanske), strövade omkring på ödetomten eller körde moped som galningar. Och så utsikten, mot himmel, solnedgång, ogrästomterna och grannrucklen.
Så hädanefter ska jag bjuda in gäster till balkongen lite oftare. Och ni som läser detta och befinner er i New York är automatiskt hemskt välkomna att bjuda in er själva (hej Daniel, du får sno dig på!).

Dagen därpå fick jag veta att det gått lite väl livat till, blott några kvarter härifrån (fast det märkte vi ingenting av). Tydligen svallar känslorna hos somliga harlemiter på just Memorial Day. Harlem handlar ännu inte bara om condos och chica restauranger.

/Gunilla