Statusproletariatets frilansångest

NEW YORK Annina Rabe reflekterar över den ibland eländiga frilanstillvaron:

När jag blev intervjuad i den präktiga tidningen Journalisten för ett tag sedan frågade (den fast anställda) reportern om det verkligen ÄR så hemskt att vara frilans i kulturvärlden som jag beskriver det. Det är det förstås inte – inte alla dagar i alla fall. Ofta är det rentav ganska roligt och definitivt privilegierat. Men frilanslivet är rätt ensamt; man har mycket tid för sig själv då man självupptaget kan sitta och fundera över sin status. Man har tid att registrera när andra kör om en (eller när man åtminstone tror att de gör det), man kan ägna alldeles för mycket energi åt att yvas över varför man blivit förbigången här eller där. Det här är en del av alla (kultur)frilansars vardag; och den som påstår något annat ljuger, eller är helt enkelt bara en väldigt harmonisk människa som skiter i jobb och eventuell utveckling inom det man håller på med. Och då är man förmodligen inte frilans i alla fall, utan fast anställd på något tryggt ställe.

...apropå Henrik Tideman-filmen (och av hennes beskrivning att döma verkar han IRL lika obehaglig som hans gestaltade persona; jag har som sagt helt missat karln i Stockholms kulturliv och kanske lika bra det).

Det verkar som att Annina använt filmen så som jag trodde den skulle komma att användas, som en katharsisupplevelse.

Att man har tid att sitta och grubbla över frilanstillvaron, eller rättare sagt att man tar sig tid att göra det, är helt sant!
I höstas blev jag så bedrövad av en frilanskollegas berättelse om hur hon börjat jobba rätt omgående efter såväl förlossning som operation, för att ingen annan möjlighet till försörjning fanns, och om hur hon insåg att hon inte kommer att få någon som helst pension (så går det när man jobbar för svenska medier, men är bosatt i ett annat land som har socialpolitiska regler som exkluderar just kategorin "utländska frilansjournalister") att jag knappt kom mig för att jobba på länge, för att jag bara satt och tänkte på hennes och alla våras eländiga öden.

En kompis till mig (som inte är journalist utan något helt annat) konstaterade då att det kanske "i en marknadsekonomi inte finns något ekonomiskt försvarbart businesscase för yrkesgruppen "frilansjournalist i land/region med likvärdig eller högre levnadskostnad än Sverige". Och så är det ju...

Men även om vi statusproletärer ständigt oroar oss för när våra blygsamma karriärer ska vara över, för att redaktörerna köper in material från yngre och mer energiska skribenter, och för att vi ska sluta våra dagar som fattigpensionärer, så kan vi alla fall glädjas över att vi åtminstone inte är lika jobbiga som den där Tideman... All heder åt Annina som har modet att ventilera ångesten offentligt!

/Gunilla