Feelgood-journalistik i Visby

NEW YORK Märkligt, vilket hovsamt bemötande Karl Rove fått av de svenska journalisterna. Kanske är det den idylliska inramningen i Visby (oh, all Almedals-rapportering får mig verkligen att längta dit, Visby är ju en av "mina hemstäder"!) som trubbar av udden i det kritiska uppdraget. Kanske har mina kolleger blivit bortkollrade av att ha blivit *specialinbjudna* och att få träffa en sådan *legendarisk* person (bildbevis på två självutnämnda buddies). Eller så har de inte gjort tillräcklig research. För inte kan det väl vara så att Timbro ålagt reportrarna med påbud om vilka frågor som är OK att ställa (à la skivbolagen)?

De texter jag tagit del av nämner förvisso att Rove är demoniserad av demokraterna och att folk "säger elaka saker" om honom, men handlar mest om hur genialiskt han handlade i presidentvalskampanjerna 2000 och 2004 (exempel: P J Anders Linder i SvD).
Dessvärre handlar de inte mycket om vad som anses ligga bakom varför han fick lämna den innersta kretsen, exempelvis de misslyckade kongressvalen 2006. Och i den mån de gör det så är det i artiklarnas bakgrundsavsnitt, inte i direkta frågor till intervjupersonen. "Karl Rove vet hur man vinner ett val", skriver Aftonbladet, men missade att fråga vad han lärt sig av att förlora dem (2006).
När han i Dagens Medias video talar om att smutskastningskampanjer fungerar bara de bygger på något dumt kandidaten själv faktiskt sagt (John Kerrys flippfloppande om Irakbudgeten från valrörelsen 2004) hade det varit lägligt om någon hade frågat om hans eventuella inblandning i smutskastningskampanjen med rakt motsatta förtecken, mot John McCain i South Carolina 2000 – eller är det blott vänsterpropaganda?!
Och hur stor "skuld" anser Rove själv att han har till att president Bush har sådana rekordlåga förtroendesiffror?

Det har skrivits spaltkilometer, förstås, med kritiska perspektiv. Så jag fiskar bara lite godtyckligt upp dessa citat ur en artikel i New York Times från i höstas, som hade kunnat ge upphov till andra direkta frågor än de Karl Rove nu fick i Visby (mina markeringar):

Karl Rove leaves the White House in anything but victory. His legendary reputation was seriously diminished by the Republican defeat in the 2006 midterm elections, and has been eroded almost every day since then, as President Bush has struggled through his second term.
(– – –) If Mr. Rove is to some extent discredited in Republican circles, blamed for political mistakes that have contributed to the staggering decline of Mr. Bush’s standing with the American public (– – –).
This election /2008/ may be Mr. Rove’s last chance to salvage a reputation that was damaged in 2006. He surely recognizes that being identified with a successful effort to win back Congress and to defeat a “fatally flawed” candidate /Hillary Rodham Clinton/ could restore at least some of the luster to a man who was so long described in Washington as a political genius.
Truth be told, though, as of today he probably would not be very welcome in many of the campaigns. Even some of his former lieutenants are apt, in private moments, to speak of Mr. Rove in tones of disappointment, disillusionment and no small amount of anger.
Many remember Mr. Rove’s lofty ambitions — his talk of overseeing a political realignment that would marginalize Democrats for a generation — and think he aimed too high. Many wonder if a strategy aimed entirely at methodically identifying and stoking the party’s conservative base, with issues like gay marriage, abortion and terrorism, was ever a recipe for long-term political dominance, much less for governing a country.

Ett av de perspektiv jag saknat i texterna, om man nu vill koncentrera sig på kampanjstrategier och bortser från komplicerade rättsprocesser i Scooter Libby-affärens eftersvall (som man kan hävda att svenska nyhetskonsumenter inte har så stor koll på eller intresse för) är alltså:
– att allt det där legendariska bleknade bort för ett par år sedan och
– att detta idag gör Rove till en ifrågasatt person – inte bara bland demokrater och andra på vänsterkanten, utan även bland republikaner.

(Tack för inspiration: K!)

Den enda riktigt kritiska röst jag hört inför Karl Roves Sverige-besök finns på Nuri Kinos blogg, citat:

Jag mår illa av svenska journalister som brukar kokettera med att Bush är så dum, och sedan bjuder Timbro in KARL ROVE till Almedalen, och då star alla på kö för att göra insmickrande intervjuer om hans morfar som var från Norge och bla, bla. Det är ju pinsamt! Hur vore det om EN enda journalist ställde en fråga om hur han riskerade livet på en amerikansk underrättelseofficer för att han var arg på hennes man ambassadören, eftersom ambassadören hade haft den dåliga smaken att säga att han inte trodde att Saddam Hussein hade kärnvapen, före Irak-kriget? Eller något om hur han har smutskastat politiska motståndare med rena lögner, och till och med fått presidenten själv att ljuga? Hans lögner har fått fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor över hela världen. Karl Rove är ondskan själv. Och nu trampar ryggradslösa journalister omkring i Almedalen och är så imponerade och entusiastiska över att få intervjua honom?

Ja, och så i otaliga blogg- och artikelkommentarer, förstås.

/Gunilla

P S Anledningen till att jag bloggar om detta är inte så mycket att besserwissra som – faktiskt – mest för att jag vill sätta press på mig själv, inför eventuella framtida intervjuer med kontroversiella personer.

För det hade förstås lika gärna kunnat vara jag som satt där i Almedalen och var artig. Och ni tror väl inte att jag kom med några kritiska frågor till Henry Kissinger (förvisso en introduktion på en mingeltillställning, inte en intervju – men är inte säker på om jag hade klarat det ifall det hade varit det) (skumt, fotografierna tycks ha försvunnit från Kissinger-inlägget!)?

Jag vet hur lätt det är att ta den breda vägen när man har blott kort intervjutid till förfogande – att ställa artiga och enkla frågor som talking points och sedan möjligen lägga till de mer kritiska perspektiven vid tangentbordet, efteråt. Man tänker att man inte vill förarga intervjupersonen, man tänker att han ändå inte kommer att svara något särskilt intressant på de kritiska frågorna till en obetydlig svensk reporter – och att det är bättre att ägna tiden åt annat, att man ändå kommer att få icke-svar på frågor som redan ställts tusen gånger. Jag gillar för övrigt själv att ha resonerande samtal med mina intervjupersoner, är dålig på skjutjärnsintervjuer och tycker inte alltid att sådana ger bästa resultat.

Men jag tycker inte att det är idealisk journalistik att enbart ställa snälla frågor – och jag tror att en person som Karl Rove hade tålt mer.
Därför ökar jag gärna pressen på mig själv att inte göra så, genom att här kasta sten i glashus. Jag är rätt säker på att jag kommer att misslyckas på samma vis och vara lika inställsam mot *legendariska* intervjupersoner. Särskilt om jag träffar dem i en trädgård off-Almdalen.

Pingat på Intressant.