Myten om Bradley-effekten

NEW YORK Tidigare idag lovade jag att skriva mer om den så kallade "Bradley-effekten" (att väljarna ljuger för opinionsinstituten om sin benägenhet att rösta på en svart kandidat).

Men det behöver jag inte, för nu har Martin Gelin gjort det istället. Han länkar till vad vår guru Nate Silver skrivit om Bradley-effekten (se även alla kommentarer!).

För er som inte orkar läsa allt detta, här kommer en sammanfattning:
– ingen "Bradley-effekt" kunde påvisas i demokraternas primärval i våras
– Obama klarade sig i regel bättre i respektive delstats primärval än vad opinionsundersökningarna spådde
– förhållandena i ett visst guvernörsval i Kalifornien 1980 säger praktiskt taget ingenting om ett presidentval 2008; Obama är en helt annan kandidat än Bradley; tidsandan är annorlunda etc.
– Bradley-effekten innebär att väljarna "ljuger" i opinionsmätningarna. Men den som inte vill rösta på Obama behöver rimligen inte alls ljuga, utan kan säga att h*n tycker att han är oerfaren/är för vänsterorienterad/är för ung etc, eller kan säga att h*n föredrar McCain/Palin av en rad orsaker.

Tilläggas kan att en färsk Gallupundersökning visat att 6 procent av de tillfrågade sade att de inte kunde tänka sig att rösta på Barack Obama just för att han är svart – men 9 procent sade att de var mer benägna att rösta på honom för att han är svart (visst, en sanning med modifikation, han har som bekant en vit mor, är uppfostrad av vita morföräldrar och gått i vita elitskolor etc).
Newsweek skriver mycket intressant om denna undersöknings implikationer: Will race matter?

Sure, it's socially unacceptable to admit that you're voting against somebody because he's black. But admitting that race is one of the reasons you're supporting a particular candidate isn't much better. No one wants to be seen as relying on race--as opposed to, say, the issues--as a basis for his or her vote. As a result, the number of voters who are more likely to support Obama because he's black is probably much higher than 9 percent. Some may be African-Americans reluctant to have their support reduced in any way to racial solidarity. Others may be whites afraid to look like they're indulging in some sort of race-based romanticism. Either way, they're people who are voting for Obama in part because he'd be America's first black president--even though they told Gallup that race didn't affect their decision. Ultimately, the number of voters opposing Obama in part because he's black may still be larger. But not, I suspect, by much.

Av texten framgår att såväl siffran 6 som 9 är godtycklig och lågt räknad. Summa summarum är det väldigt svårt att mäta "ras" i människors åsikter.

Missa heller inte Martins andra inlägg. Där skriver han strålande om de folkmobbar som idag tyvärr dyker upp på republikanska valmöten och skriker om "European Socialists", "scum bags" och "baby killers" – ja, och så om "terrorists" förstås. Och om varför de gör det.

Som jag skrev här (det näst sista stycket i PS II) är det också bara i vissa delar av USA (t ex i Kalifornien) som man kan känna sig frestad att ljuga om att man kan tänka sig att rösta på en svart kandidat (eller på en "kändis", som Dick Erixon skriver). I andra delar av USA är det snarast politiskt korrekt att säga att man inte skulle kunna rösta på Barack Obama. Kolla på You Tube-videon i Martins inlägg om ni tvivlar på sinnesstämningarna på sina håll.

Men även dessa människor har säkert grannar med Obama-sympatier. Och arbetskamrater, och kanske släktingar.

/Gunilla