Dagens nörderi: GOTV (getting out the vote) i smyg

NEW YORK Ikväll ska jag försöka se TV-debatten tillsammans med Young Republicans of New York, som välbehövlig kontrast till de hyper-demokratiska sammanhang jag sett de två tidigare debatterna i. Manhattans unga republikaner har knappast gått och gömt sig, för de är vana att vara i underläge här i sta'n – fast de verkar inte vara så himla på hugget med gemensamma evenemang, av hemsidan att döma. Men jag utgår från att de har något slags "debate party".

Igår skrev jag om hur det tycks pågå massvis av väljarregistrering och mobilisering helt "under the radar", bortom strålkastarskenet (och även en hel del inom detsamma, läs till exempel om de nyss avslutade juridiska striderna i Ohio här).
Precis som republikanerna, under Karl Roves smarta kampanjledning, 2000 och 2004 fick fart på röstsiffrorna genom att på olika vis mobilisera konservativa väljare så mobiliserar Obama sin naturliga bas – svarta amerikaner som inser att de har chansen att vara med om ett historiskt ögonblick.

Tja, det låter kanske inte så konstigt att Obama satsar på svarta väljare. Men det intressanta är – tycker jag – att det sker lite i smyg. Så här skriver Politico i en mycket intressant artikel:

"Massmötena [i stora städer med en hög andel svarta väljare, som Miami, Cleveland och Detroit] annonseras visserligen ut, men så sker inte med mycket av det kampanjande som är riktat mot svarta väljare. Radio- och TV-annonser som uppmanar folk att rösta släpps inte till medierna [vilket sker med annat kampanjmaterial/GK] och antalet nya röster som Obama har registrerat är en välbevarad hemlighet.
Men han lämnar inget åt slumpen när det gäller att registrera svarta väljare. Kampanjorganisationen har till exempel en stor satsning som gått ut på att göra barberar- och skönhetssalonger till väljarregistreringskontor. [Frisersalonger har en urgammal tradition av att vara samlingsplatser för svarta i USA. Denna strategi klurades ut framgångsrikt inför primärvalet i South Carolina i vintas./GK]
Obamas valrörelse leds av två av USA:s ledande experter på den känsliga dynamiken mellan ras och politik: kandidaten själv [sic!/ GK] och valstrategen David Axelrod, som blivit expert på att få svarta borgmästare valda och, nu senast, Massachusetts förste svarte guvernör. Modellen har varit konsekvent: en mediekampanj som fokuserar intensivt på vita marginalväljare, och en massiv insats för att få svarta väljare, som knappast behöver övertygas om det historiska i Obamas kandidatur, till vallokalerna.
Ja, Obamas pionjärstatus har låtit honom bedriva en valrörelse som fokuserar nästan enbart på dessa marginalväljare, och praktiskt taget ignorera väljarbasen, åtminstone vad gäller hans offentliga framträdanden. Obama håller inga megamöten i en stad där svarta är i majoritet såsom Detroit, och han är ibland den ende som representerar "mångfald" i sina TV-annonser, där de medverkande är sådana vita som han försöker vinna över.
"Vad han gjort är att undvika svarta väljare – men han vet att vi vet att han är svart. Och han vet att vi inser att han måste göra så för att vinna de vita väljarna", säger Kevin Wardally, en New York-konsult som jobbat för Hillary Clinton. "Vi har med oss att han gör det han måste göra – han måste inte vara i Harlem för att få de där vita rösterna."

Jag har sett såväl Howard Dean (bilden ovan) som Al Gore dyka upp här i Harlem, brett leende och med svarta kompisar i släptåg. Inga demokrater har – de senaste decennierna, tvingas man tyvärr tillägga – knappast kunna ignorera svarta väljare, för det är en stor och viktig väljargrupp med relativt högt valdeltagande som inte gillar att bli tagna för givna. De har ändå ofta röstat demokratiskt till omkring 90 procent.

Trots detta lyckas Obama förmodligen alltså öka de svartas röstetal rejält. Se 538.com-inlägget om Georgia som jag länkade till igår, så får ni se exempel på siffror. Det finns en hel del att ta av, särskilt i delstater där det dels finns många relativt marginaliserade och politiskt alienerade svarta, dels de senaste valen varit solklart att republikanerna ändå skulle vinna.

I varje valrörelse drömmer valarbetarna och kampanjledarna om att de ska lyckas mobilisera väljargrupper (bland unga, svarta, spanskspråkiga etc), och det går sällan så väl som de hoppas – men nog ser det ut som om det blir skillnad i år.
Nu kan man hävda att det ska väldigt mycket till för att delstater som South Carolina, Georgia, Mississippi, Alabama och Texas ska bli blå, det vill säga rösta demokratiskt. Visst är det mycket troligt att McCain kammar hem alla dessa, som han "ska" göra, och självklart kommer även republikanerna att göra vad de kan för att få sina soffliggare till vallokalerna (även dessa försök sker förstås delvis bortom rampljuset).

Men av följande skäl gissar jag att demokraterna ändå kommer att mobilisera i Södern in i det sista, även där det mot slutet står klart att de inte kan vinna:
• Obama har dragit in så löjligt mycket pengar och ligger så bra till i opinionsmätningar att han inte behöver satsa alla resurser på de riktigt avgörande delstaterna (som Ohio, Virginia, Nevada etc).
• Obama har fortfarande sjukt många entusiastiska volontärer (som det inte kostar mycket att ha igång).
• Obama har anledning att försöka maximera "the popular vote", det vill säga vinna så många röster som möjligt även i delstater där elektorsrösterna är utom räckhåll, och heller inte nödvändiga för en seger (till exempel Texas). Med ett stort antal röster får man betydligt högre legitimitet – jämför Bushs seger 2004 (sedan han vunnit folkmajoriteten, till skillnad från 2000 då Al Gore vann den med ungefär en miljon röster) då han talade om hur han tänkte börja spendera "det politiska kapital" han vunnit. [Korrektion: en dryg halv miljon röster var differensen!]
• Demokraternas strategi är långsiktig. Delstater som omöjligt kan bli blå i år eller ens 2012 kan möjligen bli det 2016 eller 2020 (av politiska men inte minst av demografiska skäl).
• I många delstater handlar det inte främst om att vinna elektorsrösterna i presidentvalet, utan om att se till att demokratiska senatorer, kongressledamöter och guvernörer et cetera vinner.

Men ikväll tänker i alla fall jag heja på John McCain, så att han kommer ikapp lite. Det vore tragiskt om valrörelsen fortsätter vara så bitter och giftig som den blivit de senaste dagarna, och det vore trist om det inte blir lite mer spännande igen – och framför allt så vill jag ju att min tippning 331–207 ska stå sig, så att jag vinner mot grabbarna.
Jag tycker också att det vore tråkigt om en eventuell Obamavinst i eftervalsanalyserna måste koka ner till att allt handlar om ekonomin. Men mer om det någon annan gång.

/Gunilla

P S I Såklart har Barack Obama kampanjat i Harlem, se det jag skrev om det evenemanget här. Men då stod hans kamp om väljarnas, donatorernas och de svarta politikernas gunst fortfarande mot Hillary Clinton.

P S II Här får ni en motbild till en del av det jag skrivit ovan, från Dick Erixon som dissar de annars så samstämmiga opinionsundersökningarna:

Jag tror denna statistiska fälla är ännu större i det här valet. Inte så mycket därför att Obama är svart, utan därför att Obama har kändisskapets aura omkring sig i det offentliga samtalet. Att rösta emot stjärnan är något man kanske inte vill tala högt om, innan man upptäcker att det var rätt många som gjorde det. Opinionsmätningarna underblåser Obamas kändisstatus.

Men att i vallokalen ge sin röst på att en kändis, snarare än en erfaren politisk ledare som McCain, ska leda landet från Vita huset och kontrollera landets kärnvapen, är en helt annan fråga. Jag tror alltså att en inte obetydlig andel av dem som svarar Obama till opinionsinstituten, ett svar som saknar konsekvens, kan komma att ändra sig i vallokalen, när det blir allvar och det val man gör har konsekvenser för landet och världen.

Mitt tips till Dick i all välmening: läs på om vad begreppet statistisk felmarginal innebär. Hur sannolikt är det att McCain har fler röster än Obama för att felmarginalen är plus/minus 3 procentenheter, när ledningen 6 procentenheter är ett snitt av många opinionsundersökningar och inte en enstaka outlier? Det vill säga att man skulle behöva plussa på 3 på John McCains siffror och samtidigt dra av motsvarande för Obama. Mikroskopiskt liten, för att inte säga noll.

Dessutom: Resonemanget om att man i en opinionsmätning vill ge sin röst till en kändis håller tyvärr inte – varför hade John McCain isåfall nyligen en ledning? Tvärtom beror nog en del av Obamas växande stöd om att folk tycks ha kommit fram till att han inte bara är en kändis utan även ter sig alltmer som en någorlunda trovärdig ledare.

Och en sak till: I väldigt många kretsar i det USA som ligger "mellan Manhattan och Malibu" tror jag att man snarast vill tala tyst om att man vill rösta på Barack Obama. Det är knappast politiskt korrekt att uppge de sympatierna i alla "offentliga samtal".

Finlir från vallokalsundersökningarna och kändisfaktorröstande kan vi återkomma till när/om marginalen blir mindre än 6 procentenheter. Experter i USA gissar att till och med den så kallade rasfaktorn har marginell effekt i undersökningarna.