21 December 2008

Mytomaner i medierna

STOCKHOLM Jag tycker det finns en hel del paralleller mellan det jag här på bloggen kallat "Gömda-soppan" och den tragiska Thomas Quick-härvan, som jag först de senaste dagarna börjat intressera mig på allvar för (men som förstås är lika intressant).

Jag tänker på hur man förhåller sig till sanningen och vad det kan få för konsekvenser, men även på hur 90-talet tycks ha präglats av en stärkt ställning för psykoterapi respektive en intensiv debatt om kvinnomisshandel – och hur två enskilda personers öden respektive berättelser gjort rätt mycket för att snedvrida dem.

Begreppet "medvetna avvikelser" hade kanske kunnat användas även för "Mia Erikssons" berättelse. Och Liza Marklund och Kerstin Weigl = Christer van der Kwast och Birgitta Ståhle?

Nja, jag tänker inte dra denna parallell för långt – men om ni ser någon annan som gör det mer ordentligt får ni gärna tipsa med en länk i kommentarfältet. Jag ser ändå vissa likheter mellan Monica Antonssons och Hannes Råstams gärningar...

Förresten, något måste ändå Birgitta Ståhle och/eller andra behandlande terapeuter gjort rätt – Thomas Quick ger ju i alla fall ett redigt och klart intryck i intervjuerna. Fast jag förstår förstås att hans tillstånd kan variera.

Här är i alla fall en läsvärd artikel i tidningen Svensk Polis, som belyser livet för patienter och personal på Säter (där Thomas Quick/Sture Bergwall vårdas).
Och här skriver psykiatrikern Ulf Åsgård – sedan länge känd som en av flera skeptiker till att Quick skulle vara den skyldige till de åtta morden, vid sidan av bl a Jan Guillou /apropå paralleller/ – initierat om fallet.

/Gunilla

5 comments:

  1. En sak som stör mig med Hannes Råstams "dokumentär" är att han inte tar sitt avstamp i de domar där skälen för att TQ dömdes faktiskt står skrivna svart på vitt.

    Som advokat Borgström så klokt sa igår så spelar det ingen roll om det finns 99 svaga punkter i varje fall om det finns en tillräckligt stark punkt. Om det finns det eller inte finns det, det säger Hannes Råstam inte så mycket om.

    Varför gör han inte det? Jag har svårt att inte dra slutsatsen att han vill driva tesen att domarna är fel, men utan att gå in på vad som står i själva domarna.

    Precis så jobbar Uppdrag granskning och Kalla fakta i sina sämsta reportage - upplägget är i princip följande:

    1) Berätta sakta och noga om allt som talar för att domarna möjligen kan vara felaktiga.
    2) Visa enbart offret i situationer när han eller hon är till sin fördel.
    3) Lägg på lite känslor.
    4) Pressa medieovana personer att säga något konstigt under press. Visa det klippet flera gånger.

    Dra inga slutsatser som kan ifrågasättas, men lägg upp reportaget så att tittaren själv bara kan dra en slutsats.

    Här har vi t.ex. fall som barnet som omhändertogs i Oskarshamn och reportagen om "oskyldigt dömda", samt gårdagens och förra söndagens Quick-filmer.

    God jul och tack för årets alla bra bloggposter!

    ReplyDelete
  2. Man bör på samma sätt ställa krav på de som kritiserar Liza Marklund och Gömda nu. Bara för att det finns delar av berättelsen som inte verkar stämma så är det inte samma sak som att kärnan i berättelsen är lögn eller missvisande.

    Man bör också granska granskarna, minst lika noga. Varför väljer någon att publicera en granskning av just den här boken? Vad betyder det för granskarens eget varumärke? Vilka möjligheter att tjäna pengar finns det i och med att Liza Marklund är en sådan kändis?

    Gissningsvis blir det mer medial pajkastning och mindre seriös granskning.

    Varje journalist bör kanske då och då läsa igenom, lyssna eller titta på reportage de gjort för några år sedan och se hur mycket som faktiskt håller när lite vatten runnit under broarna? Kanske inte allt självklart ser lika självklart ut i lite historiskt ljus? Men är det därför lögnaktigt och missvisande?

    ReplyDelete
  3. Svar på Leffes första inlägg
    @@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

    Hej Leffe och välkommen tillbaka – jag har saknat dig och dina kloka kommentarer här!

    Jag tycker att du skriver lysande kritiska infallsvinklar, även om jag tror att du har fel i de två aktuella fallen... ;-)

    Punkterna 1–4 (du får ju med en femte också, förresten) fick mig att skratta gott, även om de förstås har en tragisk innebörd. Försåtlig klippteknik, framför allt i TV där dramaturgin kan bli riktigt förledande, är mycket problematisk, och nog går det att se att 1–5 skulle kunna passas in här. Vissa av Palmemords-granskningarna vore väl också bra exempel (men vilka är reportagen om "oskyldigt dömda" som du talar om?).

    Jag ska genast säga att jag hittills bara sett småbitar av det första Quickinslaget, och eftersom jag aldrig följt Quick särskilt noga tidigare (ytterligare en parallell till Marklund...) måste jag läsa på mer.

    Men ja, jag känner mig ganska övertygad om att "Råstamspåret", om jag får kalla det så, stämmer, även om jag bara är en lättförledd tittare i detta fall. Jag förstår att Hannes Råstam själv tycker att alla underligheter som Quick-utredningarna hittills beslagits med nu får sin förklaring.
    Jag tog i natt del av bl a de intervjuer med Christer van der Kwast gav i veckan, samt Gubb Jan Stigsons artikel på Newsmill, och tycker inte att deras argument känns helt övertygande i ljuset av den andra delen, där Quick förklarar hur han kunde känna till detaljer som han inte borde ha vetat om han inte var gärningsmannen (till exempel genom att Verdens Gang hade skickat urklipp till honom, eller genom att hans få korrekta gissningar bejakades medan alla felaktiga gissningar tolkades som "medvetna avvikelser"). Ska förstås bli intressant att se vad de säger nu, här diskuterar vi ju förlopp som ändras i realtid...

    Men många av dina invändningar bemöter Hannes Råstam i P1 Morgon idag:
    http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programID=1650
    Jag tycker nog att han är övertygande när han talar om sitt tillvägagångssätt och att han gjort reportaget förutsättningslöst (d v s utan att i förväg ha en klar bild av skuldfrågan, och hans reportage skulle ju också handla om något helt annat innan Quick bestämde sig för att han ville tala ut).

    Det är också en intressant diskussion mellan Råstam och Jörgen Huitfeldt om huruvida det borde ha lyfts fram tydligare med Quicks bevisat våldskriminella bakgrund, och ifall den fick en rättvisande bild i TV-programmen. Jag tror att det borde ha fått lite större utrymme, men också med samma befogade invändningar från Råstam som lyfts fram i P1Morgon-samtalet. Här har Råstam nog blivit offer för att han vet så mycket om fallet att han glömmer alla oss som haft nollkoll.

    Givetvis räcker inte dessa program för att klargöra att Thomas Quick är oskyldig! Men, de uppgifter som kommer fram tycker jag definitivt gör det angeläget att man tar upp fallen igen.
    Jag har svårt att förstå varför det skulle vara så svårt med resning, bara för att ett tillbakataget erkännande inte skulle vara grund för resning. Den normala rättsprincipen är ju att man inte dömer någon på enbart ett erkännande, utan att det krävs annan bevisning. I de åtta aktuella domarna fanns såvitt jag förstår vare sig teknisk bevisning eller vittnesutpekanden, så erkännandena tycks ha varit mycket tungt vägande för domarna.

    Men som sagt, det kan ju komma fram uppgifter som motsäger allt i Hannes Råstams bild.

    @@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
    Svar på Leffes andra inlägg kommer senare.

    ReplyDelete
  4. Kort om tid här också, så detta är skrivet i hast. Problemen med resning är i huvudsak två:

    1) Det måste finnas en stabilitet i rättsskipningen, en lagakraftvunnen dom ska gälla, alla ska kunna räkna med att det bara blir en prövning (i flera instanser om de inblandade vill). Annars kan inte målsägande eller misstänkta någonsin lita på att saken inte kommer att tas upp till ny prövning. Det har en poäng i sig att rättssystemet inte är ältande in i evigheten när det gäller svåra frågor.

    2) En resning innebär att ärendet tas om på nytt. Bevisningen är så gott som alltid sämre efter några år. I detta fall är det ytterligare tio år som kan läggas till relativt långa tider innan. Med så svag bevisning kan en domstol som regel inte fälla. Jfr. t.ex. fallet med Joy Rahaman. Där anser många att bevisningen mot honom var starkare efter resningen, men domstolen friade ändå därför att beviskraven efter en resning blir så höga, särskilt i ett medieupppmärksammat fall.

    Jag är rätt säker på att TQ inte får resning denna gång, något nytt i det avseende som krävs enligt lagen har inte framkommit. Det enda som hänt är att TQ ändrat sin historia och tar tillbaka erkännandet. Det är inte tillräckligt.

    Men om han (mot förmodan) får resning, då blir han sannolikt frikänd eftersom bevisningen är svagare nu av rena åldersskäl.

    Jag lyssnade också på P1 i morse, men tycker att Råstam hade svårt att argumentera. Han har (tycker jag) bara redogjort för ett antal svagheter i TQ:s berättelser, och för vad några amerikanska forskare säger om de psykologiska teorierna som åberopats som förklaring. Men han har inte givit en heltäckande bild av fallet, tycker jag. Han har inte ens brytt sig om att citera vad som faktiskt sägs i domsluten.

    Och på precis det sättet brukar hans reportage vara svaga, tycker jag. Deras styrka ligger i stället i att de suggesterar fram känslor på ett starkt sätt. I mina ögon är han en utmärkt dramatiker som kan hantera sina verktyg. Men jag ger inte så mycket för faktainnehållet.

    Men, vafan, TV är ju i första hand underhållning! :-)

    ReplyDelete
  5. Har inte hunnit svara på Leffes två senaste inlägg, men det kommer förhoppningsvis en vacker dag...

    ReplyDelete