Spegel v s förstoringsglas

NEW YORK "Journalistiken hade ju fått sin spegling av båda sidorna" skriver jag i ett stycke jag lagt till i ett av dagens inlägg.

Det påminner mig om när jag gick kursen i grävande journalistik på JMK på Stockholms universitet, våren 1996. På introduktionsföreläsningen talade en av våra lärare, Mats Nörklit och Pia Törnberg, om något klokt som jag och många kolleger borde tänka på oftare, apropå så kallad objektiv rapportering:
Att vanlig journalistik ofta går ut på att använda speglar, men att goda journalister använder förstoringsglas.

När jag senare och efter min egentliga utbildning gick en annan kurs på JMK, nämligen i reportageskrivande, fick vi – under ledning av reportagejournalisten Anders Sundelin – läsa den då nyutkomna Döden är en man; historien om obducenten och allmänläkaren och Catrine och rättvisan, och även träffa respektive författare (Per Lindeberg och Hanna Olsson). Dock inte samtidigt. Mycket intressant!

Monica Antonsson är väl lite av en outsider i den stockholmska mediesoppan, precis som Per Lindeberg. Det styrker mig i min uppfattning att det är oerhört viktigt med självständiga frilansjournalister som lyckas hålla sig utanför kotterierna.

Det kanske låter lite konspiratoriskt, och det är inte meningen, men Per Lindeberg skriver på sin webbplats (apropå den uppdaterade, nyutkomna boken – som jag inte sett – Döden är en man: styckmordet, myterna, efterspelet):

Journalister brukar inte gilla att bli beskrivna som makthavare, men makt över opinionen är en högst reell makt och det är den som journalister ibland missbrukar. I "Blylarmet" fanns det anledning att studera motorjournalister, som gick bilindustrins och oljebolagens ärenden. I "Döden är en man" blev uppgiften att se hur dagspressjournalister och kulturskribenter agerade i ett enskilt rättsfall, där politiska opinioner drev ett vacklande rättssystem framför sig på vägen mot total kollaps. Hade det funnits fler journalister med omdöme, civilkurage och publicistisk integritet än det fåtal som faktiskt fanns, så hade rättsskandalen med de två läkarna aldrig inträffat. Så stark är mediernas makt i vårt samhälle. Nu kom i stället medierna att stötta just de krafter, som fick till stånd ett justitiemord. Och samma journalister och samma redaktioner som blundade för rättsrötan i styckmålet mobiliserade på nytt, när min bok om fallet publicerades första gången 1999.

Just nu ser det ut som om Monica Antonsson är årets Per Lindeberg. Vi får se om det håller, men onekligen finns många paralleller i de bådas böcker. (Ni som redan kollat alla mina länkar kan läsa denna Journalisten-intervju med Per Lindeberg och jämföra.) Man borde sammanföra dem! Jan Guillou gillade Lindebergs bok skarpt, kanske eftersom den stack hål på extremfeminismen i många medier. Ulrika Kärnborg gav en välskriven motbild här.

Jag är övertygad om att både "Gömda" och "Mia; Sanningen om Gömda" kommer att användas i JMK-undervisningen framöver. Det ska bli intressant att se om Liza Marklund, såsom Lindeberg och Olsson gjorde, dyker upp på de seminarierna.

/Gunilla