Amelia och Mia och Liza och Gisela

STOCKHOLM Här är en artikel av den här typen har jag väntat länge på: Journalisternas ansvar i Gömda-skandalen, av Gisela Fridén. Äntligen kom den. Citat:

Min personliga skuld i Mia-skandalen: Jag levererade mina artiklar fast historien luktade skunk och tröstade mig med att arvodet räckte till hyran den månaden också. Härmed anmäler jag mig själv för brott om inte mot mänskligheten så mot min journalistiska heder.

Min kommentar hos Newsmill:

Men var skrev du dina artiklar, Gisela Fridén? Det vore intressant att få veta. Google hittar dem inte.
Liza Marklund har ju skrivit långa texter i Amelia om "Mia Eriksson" och deras arbete med böckerna. Något som ingen, mig veterligen, uppmärksammat i denna soppa är varför Amelia berett så generös plats åt redaktionell marknadsföring av "Mias" story.
Det är svårt att inte tro att det kan ha en smula att göra med chefredaktörens koppling till Piratförlaget via sin man Thorbjörn Larsson (som sitter i dess styrelse).

Gisela Fridén skriver:

Kanske litade vi på att Mias medförfattare – våra journalistkolleger – var garanter för böckernas sanningshalt. Men då glömde vi att samtliga hade, och har, intressen i förlagen som ger ut dem.

Vad som alltså inte nämnts i debatten, såvitt jag vet (och jag har själv inte skrivit om det, hittills, i avvaktan på att en vacker dag kanske lyckas sälja in betalda artiklar om detta ämne) är att det också fanns gemensamma intressen mellan förlagen och tidningarna som publicerade material om Mia.

Det kanske finns fler exempel på magasin där böckerna marknadsförts rejält, generöst och redaktionellt. Men Amelia-exemplet är faktiskt ett flagrant exempel på textreklam – se nedan för ett smakprov. Det är inledningen på Liza Marklunds berättelse om hur det gick till när hon skrev Asyl.

Förresten, om Amelia är en journalistisk produkt följer väl naturligen att berättelsen nedan ska vara sann? Frågan är ställd till Jan Guillou, om han ser detta. Alla de fakta som skjutits i sank av Monica Antonsson är fetstilsmarkerade.

/Gunilla


Lizas dagbok

Publicerad i tidningen Amelia, sommaren 2004

Nu är den äntligen här: den sanna fortsättningen på ”Gömda”.
Få böcker har varit lika efterlängtade. I en omröstning förra året utsågs ”Gömda” till den näst mest älskade boken någonsin, enbart slagen av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit [[[källa??? /GK]]].
Nästan tio år har gått sedan Maria Eriksson och hennes familj lämnade Sverige för gott, och i ”Asyl” är det nu möjligt att berätta vad som hänt dem under tiden.
(– – –)
Maria Eriksson växte upp i en svensk småstad tillsammans med sina föräldrar och systrar. Hon gick ut gymnasiet med höga betyg och skaffade sedan en egen lägenhet i närheten av sin familj, med vilken hon hade en tät kontakt. Tillsammans med sin syster hade hon ett stort socialt umgänge. Hon var bland annat engagerad i föreningslivet [[[det där verkar inte helt klarlagt..? /GK]]] där hon deltog i kommunens mångkulturella evenemang och festligheter. Det fanns en flyktingförläggning i närheten av staden. Eftersom Maria talade flera språk, bland annat spanska [[[det här med språken är oklart, men jag undrar verkligen vilka dessa språk var/GK]]], kom hon att hjälpa många av flyktingarna med praktiska frågor.
Hennes dröm under uppväxtåren var att bli läkare. När hon kom in vid Karolinska Institutet i Stockholm beslöt hon sig ändå för att tacka nej till utbildningsplatsen. Hon trivdes så bra i sin hemstad att hon inte ville flytta från sin familj och sina vänner [[[förrän Luis var tvungen att dra, vill säga]]].
I stället fick hon ett bra jobb på en bank i staden, och det var där hon arbetade när hon träffade mannen som kom att förändra hennes liv.
[[[och hon hans, kan man väl tillägga...]]]