29 January 2009

Amelia och Mia och Liza och Gisela

STOCKHOLM Här är en artikel av den här typen har jag väntat länge på: Journalisternas ansvar i Gömda-skandalen, av Gisela Fridén. Äntligen kom den. Citat:
Min personliga skuld i Mia-skandalen: Jag levererade mina artiklar fast historien luktade skunk och tröstade mig med att arvodet räckte till hyran den månaden också. Härmed anmäler jag mig själv för brott om inte mot mänskligheten så mot min journalistiska heder.
Min kommentar hos Newsmill:
Men var skrev du dina artiklar, Gisela Fridén? Det vore intressant att få veta. Google hittar dem inte.
Liza Marklund har ju skrivit långa texter i Amelia om "Mia Eriksson" och deras arbete med böckerna. Något som ingen, mig veterligen, uppmärksammat i denna soppa är varför Amelia berett så generös plats åt redaktionell marknadsföring av "Mias" story.
Det är svårt att inte tro att det kan ha en smula att göra med chefredaktörens koppling till Piratförlaget via sin man Thorbjörn Larsson (som sitter i dess styrelse).
Gisela Fridén skriver:
Kanske litade vi på att Mias medförfattare – våra journalistkolleger – var garanter för böckernas sanningshalt. Men då glömde vi att samtliga hade, och har, intressen i förlagen som ger ut dem.
Vad som alltså inte nämnts i debatten, såvitt jag vet (och jag har själv inte skrivit om det, hittills, i avvaktan på att en vacker dag kanske lyckas sälja in betalda artiklar om detta ämne) är att det också fanns gemensamma intressen mellan förlagen och tidningarna som publicerade material om Mia.

Det kanske finns fler exempel på magasin där böckerna marknadsförts rejält, generöst och redaktionellt. Men Amelia-exemplet är faktiskt ett flagrant exempel på textreklam – se nedan för ett smakprov. Det är inledningen på Liza Marklunds berättelse om hur det gick till när hon skrev Asyl.

Förresten, om Amelia är en journalistisk produkt följer väl naturligen att berättelsen nedan ska vara sann? Frågan är ställd till Jan Guillou, om han ser detta. Alla de fakta som skjutits i sank av Monica Antonsson är fetstilsmarkerade.

/Gunilla


Lizas dagbok

Publicerad i tidningen Amelia, sommaren 2004

Nu är den äntligen här: den sanna fortsättningen på ”Gömda”.
Få böcker har varit lika efterlängtade. I en omröstning förra året utsågs ”Gömda” till den näst mest älskade boken någonsin, enbart slagen av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit [[[källa??? /GK]]].
Nästan tio år har gått sedan Maria Eriksson och hennes familj lämnade Sverige för gott, och i ”Asyl” är det nu möjligt att berätta vad som hänt dem under tiden.
(– – –)
Maria Eriksson växte upp i en svensk småstad tillsammans med sina föräldrar och systrar. Hon gick ut gymnasiet med höga betyg och skaffade sedan en egen lägenhet i närheten av sin familj, med vilken hon hade en tät kontakt. Tillsammans med sin syster hade hon ett stort socialt umgänge. Hon var bland annat engagerad i föreningslivet [[[det där verkar inte helt klarlagt..? /GK]]] där hon deltog i kommunens mångkulturella evenemang och festligheter. Det fanns en flyktingförläggning i närheten av staden. Eftersom Maria talade flera språk, bland annat spanska [[[det här med språken är oklart, men jag undrar verkligen vilka dessa språk var/GK]]], kom hon att hjälpa många av flyktingarna med praktiska frågor.
Hennes dröm under uppväxtåren var att bli läkare. När hon kom in vid Karolinska Institutet i Stockholm beslöt hon sig ändå för att tacka nej till utbildningsplatsen. Hon trivdes så bra i sin hemstad att hon inte ville flytta från sin familj och sina vänner [[[förrän Luis var tvungen att dra, vill säga]]].
I stället fick hon ett bra jobb på en bank i staden, och det var där hon arbetade när hon träffade mannen som kom att förändra hennes liv.
[[[och hon hans, kan man väl tillägga...]]]

8 comments:

  1. Marknaden kryllar ju av dessa "det ska bli ett sant nöje att döda dig"-böcker. Kändisar eller icke-kändisar (= nykändisar) med eller utan silikon, vilka poppar upp i tid och otid, men ofta så sent som flera decennier efter händelserna. En gemensam tråd hos alla dessa böcker:
    Vi lever tydligen i ett fruktansvärt rättslöst samhälle, vilket lämnar alla dessa offer åt deras egna öden och de plågas och de våndas (och medans de gör det passar de på att tjäna några miljoner eller pumpar de upp sina kroppsdelar med plast, viker de ut sig hit och dit ... de tävlar och intervjuas - är allmänt rastlösa, kort sagt) ända till dess att inget av det som påstås ha hänt går längre att bevisa. Istället för att skylla bevisbristen på offrets oförmåga att ha gjort sig hört i tid, kan vi nu skylla på ett samhälle som ej hjälper dessa stackare.
    Vi måste ju upprätthålla genren.

    ReplyDelete
  2. jo, det är en väldigt liten värld den där de stora tidningarna ingår.. fråga mig som har jobbat där halva min yrkestid.. så klart att Amelia ville promota Liza Marklund.. hon ingick i innekretsen.. det är först nu som bland annat jag har kunnat göra min röst hörd. efter att ha blivit utputtad på 90-talet från marknaden.. och det skulle jag inte ha kunnat om inte min 23-åring gjort det möjligt för mig att skriva på nätet med hjälp av en nyare fast begagnad dator.. så för ett år sedan började jag blogga.. som en väninna till mig har sagt: du började blogga i rätt tid... tror inte det var tiden så mycket som makterna... så blev jag en av de "ledande" bloggarna (Aftonbladets beteckning) i Liza Marklund-skandalen

    ReplyDelete
  3. Med "sant" och "sanning" framhäver man (understryker, betonar)...
    När det är dags att plocka fram de hundratals bevis kompletterade med ytterligare en bunt på en - vid det här laget dammig - vind, så hör vi:
    "Vem är det som bestämmer vad som är sant och osant?" eller
    "Varför är det bara kvinnliga nyckelpersoner som hamnar i sådana här drev-situationer" etc. etc.
    Men din upplevelse, din erinran är inte min statistik.

    ReplyDelete
  4. "Här gäller det att hitta någon felaktig kommatering för att åtminstone såga av deras yrkesheder längs med fotknölarna. (– – –) Jag tycker mig se att det är huvudsakligen män – och då vanligtvis män som inte nått samma framgångar som kvinnorna – som krälar upp ur sina hålor och med fradga i mungipan och med behov av bettskena nattetid gräver i textarkiv på ett sätt och med ett intresse som jag inte kan erinra mig att någon ägnat åt de manliga storskrävlarna som från sina korrespondenttelefoner varit med om det ena mer osannolika än det andra."

    VAD ÄR DET HÄR?
    Dracula-tävling?
    Det är så man får hjärnblödning.
    Att detta överhuvudtaget fått passera en redaktion är ju SKANDAL.
    Och så: "Hon är blond och hon är lång och hon är snygg och hon är kvinna och hon är rik och hon är smart". Som taget ur en 30-tals tysk text (med tillägget "kvinna").
    Ett sådant uttalande inbegriper ju den yttrandes egen rasism, eftersom dessa egenskaper ju framställs som avundsvärda.
    Det här är intellektuell terrorism.
    Jag anklagar dessa herrar och damer för att utöva "intellektuell terrorism".

    ReplyDelete
  5. Apropå Liza, Amelia, Mr Larsson och Mia, det är inte alls svårt att klura ut!! det ligger i alla deras intresse att böckerna säljer!!!
    Lika barn leka bäst. Eller, som vi säger: Dime con quien andas, y te diré quien eres...
    /Marisol

    ReplyDelete
  6. Nej, det är inte så svårt att klura ut... Mina frågor är retoriska!

    Kul att se dig här, M. Lovar att svara på ditt mail snart.

    Vad betyder frasen? Säg mig vem du går med (d v s vem du umgås med), och jag ska säga dig vem du är?

    ReplyDelete
  7. I see...Jag följer din och Monicas blogg, fast jag har haft fullt upp med en översättning nu.
    Exakt!! du är duktig på spanska..!!
    Jag tänkte på en sak, om man försöker komma till LM:s hemsida, länkas man direkt till Piratförlaget, och där står inte denna info!! (om vilka som ingår i Piratförlagets Styrelse)...så det är bra att du anger länken som visar svart på vitt vilka som finns där. Spännande läsning...jag har alltid sagt: varför ska man läsa deckare?? det verkliga livet är mycket mer spännande!!
    /Marisol

    ReplyDelete
  8. "varför ska man läsa deckare?? det verkliga livet är mycket mer spännande!!"
    Exakt! Man kan undra varför folk tycker sig behöva hitta på....

    ReplyDelete