Avslöjanden får inte alltid konsekvenser

STOCKHOLM Man kan ana en hel del frustration hos såväl Monica Antonsson som de många nätmedborgare som hänger på hennes blogg. Trots att det varit rejält med medieuppmärksamhet kring hennes avslöjanden i boken "Mia; Sanningen om Gömda" hade man så här lång tid efter publiceringen kunnat förvänta sig fler recensioner, mer debatt och fler självständiga artiklar hos riksmediernas kulturredaktioner. Nog har hennes avslöjande fått stort genomslag. Men Marklund kan säkert fortsätta flina hela vägen till banken.
Som någon skrev/sade så kanske det blir mer av allt när redaktörerna återvänt från julsemestern i Thailand. (Jag om någon vet att alla redaktioner och publiceringsbeslut drabbas av koma en månad kring julen och cirka tre månader under sommaren.)

Men Staffan Heimersons nytra krönika i Aftonbladet idag var säkert välkommen. (En vacker dag kommer det kanske för övrigt en kartläggning av alla vänskapsband som tycks knutna eller brustna mellan kvällstidningarnas alla kolumnister. Vi var många som förvånade över Johanne Hildebrandts bloggande om Liza Marklund och tyckte det var modigt, eftersom de varit såta väninnor. Även om det mest handlade om bloggmakt. Men sedan framkom det någonstans – fråga mig inte var, jag har hamnat på de mest underliga sajter i min Gömda-research – att de typ gjort slut. Då kom förstås bloggandet i annan dager. Men Heimerson och Hildebrandt är vad jag förstår bekanta. Ja, en riktig soppa är det, som sagt. Själv känner jag ingen av dem, men har intervjuat Heimerson per telefon en gång.) Rubrikens "Marklundsfejket", i bestämd form som om alla genast förstod vad det syftar på, är intressant!

Nåväl. Det jag ville skriva idag var egentligen att Monica Antonsson, om hon nu alls är frustrerad över att "ingenting" händer, är i synnerligen gott sällskap.
När jag intervjuade Seymour Hersh – legendarisk grävreporter, bland annat för att ha skrivit om Song My-massakern i Vietnam 1969 – för Journalisten 2005, i hans arbetsrum mitt i Washington, var han tydligt frustrerad över att han kunde dra fram det ena scoopet efter det andra om USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, och få dem publicerade i New Yorker, utan att särskilt mycket inträffade. Business as usual på CIA, i Pentagon och Vita huset, liksom.

Samma frustration kunde man skönja på samma års konferens för Grävande journalister i Helsingborg, där jag var med. TV4 Kalla faktas Fredrik Laurin&Co, DN:s Knut Kainz Rognerud med flera vittnade om hur deras scoop om CIA-flygningar från Bromma flygplats, bostadsmygel i arbetarrörelsen och mycket annat visserligen fick stort genomslag i respektive medium, men i grunden inte ändrade så mycket som de nog hade hoppats.

Jag skulle tro att Martin Jönsson eller någon annan begåvad person skrev om detta då, för det var verkligen ett tema på Gräv -05. Jag ska försöka hitta länken, så att Monica Antonsson och hennes läsare kan ta del av den texten. Det är kanske inte så uppmuntrande läsning. Men i alla fall.

/Gunilla